Boychicks mer ovanligt
Vi vet inte hur många boychicks det finns idag, men vi är uppenbarligen mycket mer sällsynta än transorna. Vi kan bara spekulera i orsakerna, men eftersom det historiskt sett tycks ha varit tvärtom (kvinnor valde oftare än män att klä sig och leva i motsatt könsroll), kanske kvinnorollens ökade svängrum är ett svar. Men våra behov av att uttrycka oss som det kön vi känner oss som ibland är lika stark och viktig som transornas. Vi blir lika sårade som de när någon anser att vi "klär ut" oss. Vi kan vara hetero-, homo-, eller bisexuella och vi kan leva som singel eller i par, gifta eller ogifta, med barn eller utan. Bortsett från att vi är transvestiter speglar vi sannolikt samhället i stort.

 
Varför ?
Det är oerhört svårt att svara på varför en del människor blir transvestiter och andra inte. Ingen har hittills lyckats ge en förklaring som stämmer för alla eller ens en majoritet av oss. Det man kan ta fasta på är att många känner att de har båda könsidentiteterna, båda sidorna, inom sig och att de måste få ge uttryck för detta för att inte må dåligt.

 
Friare könsroll för kvinnor
Kvinnor kan numera (i stort sett) välja vilka kläder de vill, ha traditionellt manliga yrken eller fritidsintressen, utan att de ses som något annat än kvinnor, medan en man inte har motsvarande frihet att välja kvinnliga kläder eller intressen, utan att hans manlighet ifrågasätts. Därför kan man få höra kommentarer som:
   "Men kvinnor kan ju gå i byxor ändå. Varför gå till sådana ytterligheter?!!". Visst är det sant att kvinnor kan klä sig i byxor, kavaj och t o m slips utan att omgivningen reagerar på dem som annat än kvinnor, men om man inte vill bli tagen för kvinna är det inte så roligt. Även om kvinnor generellt sett har större friheter att uttrycka sin personlighet i sin klädsel än män finns det hos boychicks en önskan att verkligen uppfattas som män när de är ombytta och därför räcker det inte med att bara klä sig i jeans och tröja. Det yttre klädbytet är ju, precis som för transor, ett sätt att tydliggöra det "inre" bytet för sig själv och andra. Boychicks vill, när de är ombytta, bli uppfattade som män och inte som maskulina kvinnor.
   Boychicks kan alltså vara friare i sin medfödda, kvinnliga roll. Samtidigt blir det ett problem att en kvinna måste gå mycket långt för att någon ska uppfatta att hon verkligen försöker passera som man och inte bara gillar att klä sig mer maskulint. En av artikelförfattarna har erfarenheter av att uppfattas som kvinna iförd helt igenom manliga kläder, penisprotes, snörd bröstkorg men utan lösskägget.... Omgivningen uppfattar alltså lätt en boychick som en kvinna på väg till maskerad om hon nu inte verkligen lyckas passera som man. Transorna kan antingen uppfattas som transvestiter eller kvinnor beroende på utseende och situation men en boychick har svårt för att uppfattas som en transvestit idag, bland annat p g a att nästan inga känner till att vi finns.

 
Sexualitet och könsidentitet
Om det faktum att man är boychick påverkar ens sexualitet är svårt att svara på. Här kan vi bara utgå från oss själva samt det vi vet om transor. Generellt sett verkar man inom psykiatrin idag inte betrakta transvestism som en sexuell läggning utan som en "könsöverskridande" läggning; d v s man skiljer i allmänhet på sexualitet och könsidentitet, precis som när det handlar om transexuella personer. Detta är en inställning vi helt instämmer med men det kan ändå vara på sin plats att behandla ämnet sexualitet en smula.
   Även om det finns många transor som menar att de inte har ett fetischistiskt förhållande till damkläder och/eller själva bytet, alltså inga sexuella känslor inför det, vet vi att det finns de som har det eller hade sådana känslor i puberteten. Det är därför tänkbart att det också finns boychicks med fetischistisk läggning även om vi inte känner till några sådana. En ganska vanlig önskan hos transor är att vara ombytt när man har sex (men det finns naturligtvis också de som inte önskar det). Hur vanlig den önskan är hos boychicks kan vi inte svara på; men klart är att det finns de som vill ha sex ombytta, och det finns de som inte vill det. Hur stark ens sexualdrift är, har absolut ingenting att göra med huruvida man är boychick eller inte, utan där finns samma skillnader som hos samhället i övrigt. Boychicks är alltså inte "översexuella".
   Huruvida en boychick kan "tända" i sin manliga skepnad är troligen beroende på hur trygg personen är i sin mansroll. Hos en heterosexuell boychick kan det finnas en rädsla för att känna sexuellt när man är ombytt eftersom den känslan då givetvis fortfarande riktar sig mot män och på det sättet strider mot rollen i övrigt. Samma rädsla fast omvänt kan kanske finnas hos en homosexuell (lesbisk) boychick. Som bisexuell boychick blir man däremot inte på samma sätt störd eller oroad av att man kan ha sexuella känslor för både män och kvinnor då man är ombytt. Överhuvudtaget är vi övertygade om att en boychick behåller samma sexuella läggning han har som sitt genetiska kön, d v s en heterosexuell kvinna som är boychick tänder fortfarande på män i sin manliga skepnad och vice versa för lesbiska. En boychicks sexuella läggning har alltså inte primärt med transvestismen att göra. Däremot försöker givetvis en boychick mer eller mindre uppföra sig som en man gentemot kvinnor inklusive de sexuella signaler som försiggår i ett socialt samspel mellan män och kvinnor.
   Att upptäcka att man är transvestit kan medföra en hel del identitetetsproblem och tankar kring sin könsroll i samhället och i sitt förhållande. I samband med dessa problem kan givetvis även sexuella problem uppstå. Men vi hävdar att de inte orsakas av transvestismen i sig, utan av de problem som uppstår när en person med dubbel könsidentitet försöker passa in i samhällets hårda uppdelning i "antingen - eller". Det är tabu att vara "både - och". Sedan kan man ställa liknande frågor till oss som transor ibland får: "Måste man klä sig till kille för att kunna bete sig eller göra saker som uppfattas som 'manligt'?" Svaret är att det inte är det som det handlar om. Vi byter inte om för att kunna visa oss exempelvis tuffare eller mer aktiva, eller för att vi har problem i vår kvinnoroll som vi vill fly från. Transvestismen är mer komplex än så; vi byter för att vi vill uppfattas som män just då.

 
För skojs skull?
Det finns många missförstånd om vad transvestiter är och hur de är. Ett av de missförstånden är när samhället och media förväxlar oss med de som klär sig i motsatta könets kläder som show, som ett uppträdande. När det handlar om män kallas de drag-queens och motsvarigheten för kvinnor är drag-kings. Uttrycket drag kings är inte lika känt som drag-queens men har etablerat sig under 1990-talet. En drag king betonar och överdriver machotendenserna, och uppträder kanske också på scen som sitt manliga alias (de kan ha namn som Brad Clitt eller Justin Kase för att betona att det är dragshow det handlar om). Inom den lesbiska kulturen finns det också butchar , kvinnor som kan ha en maskulin framtoning i utseende och attityd, men utan att de för den skull önskar vara eller uppfattas som män. Boychicks byter inte för att "showa", utan uppfattar sig som män då de är ombytta. Att få höra att man "leker maskerad" kan uppfattas som mycket kränkande för både boychicks och transor.

 
Att byta
Hur ofta vi "byter" och hur mycket vi gör det varierar. Professionellt gjorda lösskägg från perukmakare, "korsetter" för att platta till brösten och penisproteser finns likväl som de som enbart använder manliga kläder. Gemensamt är en mer eller mindre stark önskan att uttrycka sin manliga sida. Vi måste, precis som transorna, mer konkret "byta" inombords för att känna oss tillfreds. Samtidigt byter vi kläder och eventuellt attribut för att passera som män. Att uppföra sig som män i gester, kroppsspråk , tal och attityder är något vi, precis som pojkar, behöver tid på oss för att lära. Därför kan kanske vissa transvestiter, både transor och boychicks, ibland uppfattas som lite omogna eller överdrivna i sin roll som kvinnor/män. Men ju mer erfarenhet vi får desto bätte blir vi. Hur ofta och i vilka sammanhang vi byter varierar givetvis det också. Vissa byter sällan och bara i transvestit-sammanhang , andra byter oftare och går som män ibland både ute på "stan" och även inför sina vänner.

 
Barn och kropp
Givetvis finns det också boychicks som har barn och de är troligen varken sämre eller bättre förebilder för sina barn än andra föräldrar. Vi vet inte om boychicks i allmänhet tycker att det faktum att de är transvestiter påverkar deras inställning till den unikt kvinnliga möjligheten att föda barn. Man kan tänka sig både kvinnor som först efter det att de fött barn inser att de är transvestiter, boychicks som väljer bort barnafödande just för att det inte "stämmer" för dem i deras mansroll, boychicks som föder barn och ger upp sin mansroll helt under graviditeten, de som behåller sin mansroll som förut under graviditeten, de som adopterar, föder med kejsarsnitt, har komplicerade graviditeter/förlossningar pga sin transvestism mfl. De sista exemplen är dock sannolikt mindre troliga, men som sagt, vi vet inte. Den av artikelförfattarna som har barn födde barn innan transvestismen uppdagades, och är inte i nuläget beredd att ge upp sin mansroll under en hel graviditet för att skaffa syskon. Ingen av artikelförfattarna känner dock någon aversion mot sin kropps medfödda könsspecifika egenskaper utan har ett normalt, avspänt förhållande till sin kropp.

 
Att själv förstå
Eftersom samhället är indelat i män/kvinnor och inget däremellan kan det vara svårt för en ung transvestit att förstå varför hon/han är "annorlunda". Hon/han kanske bara uppfattar sig som lite annorlunda i förhållande till sin könsgrupp men kan inte sätta fingret på det. Förmodligen är det dessutom extra svårt för boychicks. Eftersom en pojke som vill klä sig i kvinnokläder uppfattas som avvikande av samhället förstår han relativt tidigt, ofta mellan 10 och 20-års åldern, att det är något som skiljer honom från andra män. En flicka som vägrar klä sig i kjol uppfattas däremot inte som särskilt konstig och således har troligen boychicks svårt att inse att de överhuvudtaget är "annorlunda" och definitivt inte att de är transvestiter förrän i vuxen ålder. Däremot ska man definitivt inte tro att alla små "pojkflickor" är boychicks i vardande. Men kanske skulle det fåtal som är det ha lättare att förstå sig själva om de visste att boychicks faktiskt existerade.

 
Relationer
Vad gäller relationer har boychicks troligen samma erfarenheter som transor, d v s blandade. Allt ifrån de som inte ens vågar säga något till sin partner p g a rädslan för starkt negativa reaktioner till de som har helt förstående och insatta partner existerar. Artikelförfattarna rekommenderar dock att man berättar för sin partner att man är transvestit så fort man känner att det går. De transvestiter som lever helt "i garderoben" lider i allmänhet av det och det kan vara mycket tungt att bära. För partners kan det kanske kännas bättre att trots allt veta än att många år senare få reda på det och känna sig sviken över att transvestiten inte anförtrott något så viktigt.
   Vi vet som sagt inte orsakerna till varför transvestism uppkommer. Det varierar säkerligen också från person till person, kanske är det rentav något vi föds med. Det viktiga att veta som partner är att din frus/sambos/flickväns transvestism inte är något som går att "bota" eftersom det inte är en sjukdom. Vi är som vi är och man bör inte betrakta transvestism som något onormalt som bör försvinna. Att det uppfattas som "onormalt" av samhället beror bara på att det är icketransgender som sätter normen. Man är också transvestit oavsett vem man är tillsammans med. Det har alltså ingenting med dig som partner att göra, att du inte skulle vara "tillräcklig" som man / kvinna. Du riskerar med all sannolikhet inte att bli övergiven för någon av annat kön än du själv p g a att din partner visat sig vara transvestit. Om din partner var homo-, hetero- eller bisexuell innan hon upptäckte sin transvestism kommer hon med all sannolikhet att fortsätta vara det, och kommer inte att börja ragga brudar/killar när hon går ut som man. Transvestism är inte en sexuell läggning utan en könsöverskridande läggning.
   Slutligen kan vi konstatera att vi för vår del inte anser att vår transvestism ger upphov till några större bekymmer i våra relationer och att våra partners faktiskt instämmer i detta. En av oss är gift med en man och har barn och en av oss är sambo med en man som också är transvestit.
 
Lukas Mattsson och Martin Lejon, martin.lejon@home.se / publ. 1999
 

Stödorganisationer/veta mer?
Titta under skandinaviska organisationer i länkarkivet.
Förslag på tyngre informationsmaterial och lättsammare personliga berättelser finns bland boktipsen Titta framförallt under rubriken transmän.