Lyrik

Stoft och skuggor
 
Jag vet hur det är att leva i kaos
I brännpunkten
mellan stjärnorna och elden
 
Nu är livet tomhet,
Stoft och skuggor
Mörker och tystnad
Och det händer
Att jag önskar mig kaoset åter
För där levde jag ändå
 
Och när jag ödmjukar mig
När jag av bördan böjer mig
Och ber er om hjälp
Ser ni på mig utan att se
Hör ni på mig utan att höra
Gömmer ni er bakom
policy, principer och regler,
för att slippa ta ansvar för att känna,
för att kunna fortsätta betrakta mig
som objekt
istället för människa.
 
Jag sträcker mina kedjade händer mot er
I hopp om att bli återlöst till livet
 
Men ni säger
att jag för mitt eget bästa,
bör bära dem ännu en tid.
Ni menar
att de inte är särskilt tunga,
utan att ens vidröra dem.
 
Och där jag står slagen i järn
känner jag hur skuggorna talar,
talar om ett liv som flyr ifrån mig.

Icke-Ord
 
Onormal... Ett icke-ord om ickemänniskor som jag.
 
I bästa fall
utslängt från fiender,
från politiska barrikader
byggda av okunskap och fördomar.
 
Speciell och annorlunda...

 
I värsta fall
Som skämtsam kommentar
från de man trodde var ens vänner.
Från folk man litat på,
gråtit med,
skrattat med,
vars sorg och glädje man delat,
vars tankar man trodde sig känna.
 
Lite udda...

 
En hastigt framsagd kommentar
bara sådär i förbifarten
slänger obönhörligt ut mig i kylan
och stänger dörren
om den gemenskap
den tillhörighet
jag trodde jag delade
 
Och jag förbannar
min önskan om samförstånd
som alltid driver mig
att såras igen och igen.

Förtrollad
 
Förhäxat, förtrollad
iakttar jag
förundras jag
över varje förändring
varje skiftning
som drar över ytan
där min själ bor
 
Jag känner den oljiga vätskan
sippra genom kroppen,
känner hur ren energi
kokar
genom varje fiber, varje muskel.
 
För varje andetag,
varje rörelse,
känner jag
hur jag blir alltmer besatt,
förtrollad,
förhäxad,
av livet självt.
 
Känner hur
jag skapas ny
där förr bara tomhet fanns.
 
Långsamt stryker jag
mothårs över pälsen.
Snuddar vid muskler och linjer
som börjar anas,
just greppbara i sinnevärlden.
Låter trevande
en ny, dov stämma
höras genom natten.
 
Och medan månen
långsamt byter skepnad
från fas till fas
 
Skiftar jag hamn,
långsamt men målmedvetet
och vet med visshet
att det finns något som ger mig rätt
 
Rätt att finnas,
rätt att vara
mig själv.
 
Vet att magi finns.

Ett livs förlorade byggstenar
 
Ett helt livs
förlorade byggstenar
läggs i mina händer.
Mina att förfoga över.
 
Sten vid sten
fogar jag en identitet,
ängsligt bevakande
varje hot.
 
Jag förlorade dem
en gång
i tidens gryning
 
Förlusten blir inte mindre
av att jag nu vunnit
rätten att synas.
Men
den blir lättare att bära.
 
Mitt livs förlorade byggstenar,
mina att förfoga över.

Hitta Hem
 
Ännu en gång
framför ett
fönster ut mot natten,
sträcker jag långsamt ut handen
når skepnaden i spegelbilden
och drar,
oändligt försiktigt,
tillbaka
det dyrbaraste
jag någonsin hållit i min hand,
mina drömmars själ

 
Öppnar handen
och inför mig tar
min dröm
mitt liv
gestalt
Hela jag finns
här och nu
 
Och för första gången
kan mannen i spegeln och jag
skratta tillsammans.
Ingenting skall någonsin gömmas igen
Friheten tillhör mig
 
Jag har
Slutat springa
Hittat Hem

I Morgonstjärnans rike
 
I morgonstjärnans rike
är vi alla offer
Alla vi bespottade
vi hånade
vi slagna
vi sårade, övergivna och rädda
 
I morgonstjärnans rike
är vi alla bödlar
Alla vi fördomsfulla
vi särskiljande
vi tanklösa
vi själviska, fega och hotfulla
 
Vi blöder och dör
Vi sårar och dödar
Med samma bisarra frenesi
utan att någonsin
fråga oss varför
 
I Morgonstjärnans rike
är vi alla,
Alla,
i vår tro att vi är olika,
intill döden lika,
som offer och bödlar
vandrar vi
sida vid sida
mot avgrundens rand.

På väg hem
 
Herre, det händer att jag undrar
Hur mitt liv skulle gestaltat sig
om Dina vägar inte varit
fullt så outgrundliga
 
Om
Jag vetat Din avsikt
Om
Du låtit mig veta långt tidigare
Men att veta hur det varit om,
är aldrig någons öde.
 
Men Du låter mig veta,
så högljutt
att inte ens jag,
trots min önskan att undvika
den väg Du valt för mig,
kan undgå
att lyssna och lyda
 
Du låter mig veta,
Herre,
Att Du vill
Att jag är
Mig själv
Just här
Just nu
 
Och när Du
skrattar med mig
Ser jag
hur regnbågen reser sig
bortom horisonten
och jag vet
att jag äntligen
är på väg
på väg hem.

I tystnaden bor döden
 
I tystnaden bor döden
Om man inte kallar vargen
vid hans rätta namn
existerar han inte
 
och i er rädsla
för att behöva omvärdera
både er omvärld
och er själva
flyr ni
till tystnadens trygghet

 
Men när ni
vägrar tala med mig,
vägrar prata om mig,
sorgfälligt tassar runt mig
i en charad av låtsad hänsyn
 
tvingar ni mig att skrika
för att överrösta
det vakuum ni skapat
 
Ett vakuum ingen kan existera i
för bortom orden
finns jag inte ens
 
och jag avskyr er
när ni driver mig
att vråla ut
mitt existensberättigande
 
Jag avskyr er
när ni
för att skydda er själva
pressar mig
att synas så övertydligt
för att inte
smälta in
i dödens tystnad
 
I tysthet
avskyr jag er

Mänskligheten
 
Där jag står
hånad och missförstådd
utfrusen och sårad
önskar jag
att jag inte
en gång för alla
ålagts att visa misskund
att visa medkänsla
och förståelse
 
När samhället
konstant vägrar se, känna eller förstå
att jag är människa
som alla andra
med samma behov
av respekt, förståelse och gemenskap
önskar jag,
om så endast för ett ögonblick,
för evigt förbanna
allt och alla
 
Men i vetskap om
att mänskligheten
i sin outgrundlighet
är lika skoningslös
som livet självt
och som villkor för att lyssna
förväntar sig förståelse
från de som själva inte visas någon
biter jag ihop
om min önskan
om upprättelse
 
Och om jag nån gång
för en kort stund
glömmer vad som förväntas av mig
ber jag er förlåta mig
och minnas
att även glömska
är en mänsklig egenskap

Kalla mig bögdjävel!
 
Ett ord,
bara ett enda,
jag ber dig;
snälla, låt mig slippa.
 
Kalla mig bögjävel, sodomit, pederast,
då kan jag försvara mig.
Men bara inte detta enda,
kalla mig inte "hon".
 
Ett enda ord,
som när det sägs,
just då,
blir verkligare
än mina tusen bilder
om vem jag är
 
Stående i spillrorna
av mina krossade drömmar
ber jag;
kalla mig bögjävel!

Jag är inte ledsen

 
Jag är inte ledsen
över att jag skrämmer dig.
Över att tanken på mig
får dig att sätta ditt fisljumma kaffe
i vrångstrupen.
Jag lever i Limbo, utanför.
 
Jag är inte ledsen
över att min blotta existens
får dig att darra på handen,
där du med fjärrkontrollen
slår på TVn för att låta
Loket predika Svenssons helgevangelium
i kvällens Bingolotto,
innan du går mot sovrummet,
drar för gardinerna, upp täcket
och med statistisk säkerhet i missionärsställning
sätter på din fru
i den sedvanliga veckoritualen.
Jag lever i Limbo, utanför.
 
Nej, jag är inte ledsen
över att jag är ett hot
mot allt du håller kärt och riktigt.
Jag är hellre fri, och förfärlig,
än binder tvångströjor
av vackra silkessnören
i korrekt matchande färger.
 
Jag är inte ledsen över de glosögda normfascister
som gråter över krossat glas
när de kastar illa hopsnickrade
verbala snöbollar
sittande i sina bräckliga
lyckobyggen av desperat kärnfamiljsnorm.
 
Jag är inte ledsen
över att ni kallar mig:
Bögdjävel, sodomit, pederast!
Redan när det uttalas
avslöjar det mer om er
än om mig
Och jag lever utanför.
genom era isolerande treglasfönster
hör jag inte riktigt
där ni röda i ansiktet av indignation
står och ropar
likt tuppar utan hönor att bossa över.
 
Jag är inte ledsen.
men det händer att jag blir arg
Tills jag minns att:
Ni kan inte binda mig
eller stänga mig inne
i tomtebolyckans vacklande högborg.
Ni kan bara se mig gå
förbi gallret i borgtornets fönster
För:
Du lever i Limbo, instängd
Jag lever i livet, i verkligheten.

Rapport från fronten
 
Jag skriver i hast,
jag har en seger att fira.
Men här är några rader,
reglementvidrigt nedklottrade,
för att du ska få läsa
vad du har missat.

 
Du förstår,
det som för dig
är ett introspektivt samtalsämne
över vinglasen på inbjudningspartyt
hos den mondäna kulturtidskriften
En analyserbar teori
inom en ansedd akademisk diskurs
där prestigepoängen räknas
i antalet avhandlingar
Eller en viktig faktor att ta hänsyn till
i den fördelningspolitiska debatten
mellan människor som hellre debatterar än fördelar

 
Allt detta,
det du kallar kön
Det är för mig verklighet
En krigsskådeplats,
lika reell
som det blod jag spillt i kampen för frihet undan förtrycket

 
Varje krig har sina generaler
och sina tvångsvärvade, icke tillfrågade fotsoldater
Och medan du
alltmer berusad av vin, karriär eller makt
skissade upp nya strategier, fler anfallsplaner
genom att diskutera denna strids innersta väsen,
författade avhandlingar om den och piskade upp kampviljan från talarstolen
Dog vi som är den yttersta frontlinjens infanterister
utan att ens ha fått chansen att berätta för dig
hur dina planer hade kunnat förbättrats,
hur du hade sluppit skjuta i blindo

 
För alla vi som av nödtvång står här på fästningsvallarna,
blöder och faller på minfälten
och trycker undan granatelden i skyttegravarna
vi ser hur landet ligger
När fälten brinner och horisonten färgas röd
sticker röken i mina lungor
och mina gamla ärr gör sig påminda
likt en gamlings knän
när det drar ihop till storm
Men från infanteri till högkvarter är vägen alltför lång
du kunde inte höra oss

 
Du hör oss inte
Inte när vi såras, blöder eller dör
men inte heller när vi reser oss, drar blankt och segrar

 
Jag har inte tid längre,
idag har jag en seger att fira
Jag skickar en bild,
Se på mig
Det är så här det känns
att vinna ett krig.