Start > Om Lukas > Lukas KommaUt-historia
Min Komma-Ut-historia
Jag är född 1969, var barn under velour-eran och tonåring när punken och axelvaddarna gjorde sitt intåg. Som barn var jag som vilken typisk pojkflicka som helst som avskydde att hoppa twist och slängrep och föraktade Barbie. Och inte blev jag mer feminin som tonåring, med herrkavaj, vegamössa och neongrön slips. Men jag funderade ändå aldrig över att jag på något sätt kanske ändå inte var tjej. Fast det är klart, under de sex sista åren i grundskolan hade jag inte en enda vän i min årskull. Jag fick tejp i håret, knuffar i matkön och blev allmänt utfryst. Och jag förstod aldrig varför.
Jag trodde det var helt i sin ordning att ha en bild av sig själv som kille, även om man hade en kvinnlig kropp. Självklart sade jag inget om sånt till någon. Ingen sade något till mig heller, om mitt utseende eller uppförande. Och i sinom tid fick jag vänner utanför skolan, som inte tyckte jag behövde vara på något särskilt sätt. Så jag hann gifta mig och skaffa barn innan jag, 27 år gammal, började på allvar fundera på min könsidentitet. Men då hade jag på otaliga fester och maskerader gått klädd som man och spelat rollen som den perfekta gentlemannen. Men för mig var rollen äkta, mer än jag förstod.
Alltihop startade en kväll när jag precis var på väg att gå och lägga mig. Jag gick från hallen till vardagsrummet för att släcka lampan och kastade en blick i fönstret i balkongdörren, den hade fönster nästan hela vägen ner så jag kunde se en spegelbild av hela mig, utan kläder.Och jag blev på något sätt förvånad över det jag fick se. Min första tanke var mest en känsla att något var fel, tätt följd av tanken att det var konstigt att jag kände så, eftersom jag såg ut som jag borde förvänta mig. Men jag blev stående där och funderade. För den som eventuellt gick förbi på gatan måste det ha sett intressant ut, en spritt språngande näck människa som står och ser ut att glo ut i mörkret. Och medan jag stod där så började jag långsamt inse att det jag egentligen hade förväntat mig var en kropp utan höfter som buktar ut, utan bröst, utan rundade former alls. Den enkla urtypen för en manskropp som man ritar den som barn. Jag blev egentligen aldrig rädd, det kändes mer som att kanske kunna få början en förklaring. En förklaring på varför jag alltid känt mig annorlunda, mer annorlunda än andra.
Ungefär två år senare hade jag kommit så pass långt att jag definierade mig som transvestit. Jag hade börjat få kontakt med andra transvestiter, men inga som var som jag dvs män. De var man-till-kvinna- transvestiter allihop, jag hade svårt att känna igen mig. Dessutom fanns det en del skillnader, de verkade inte bry sig på samma sätt som jag om de inte blev uppfattade som det de var klädda som. För mig var det väldigt viktigt att verkligen bli behandlad som man, jag hade redan talat om för en hel del vänner, och min man, att jag kände mig som 100% man när jag var klädd som det. Och jag gick ombytt säkert tre gånger i veckan. Jag jobbade vid Slussen och brukade se till att jag gick sist från jobbet om jag skulle vidare och träffa vänner i föreningslokalen.
En typisk kväll kunde börja med att jag gick ned till gallerian vid Slussen. Där fanns det en offentlig toalett med bra spegel och bra belysning, det lärde jag mig fort. Jag gick in och slet av mig tröjan, snörde ihop brösten och sist på med skjortan. Jag flätde mitt 70 cm långa hår och satte upp det så det inte syntes när jag satte på mig hatten. Och sist tog jag fram hudlim, penslade på hakan och överläppen och med en kam tryckte jag fast lösskägget och mustaschen. Jag var tvungen att vara noga med att inte få lim utanför, det syntes. En noggrann koll i spegeln att inga flikar var lösa avslutade det hela. Alltihop brukade normalt ta ungefär trettio minuter. En kväll bultade det på dörren efter tjugo. En mamma med ett barn ville in, trots att det finns en till toalett på andra sidan.
-Är du inte färdig snart, det finns fler som vill ha toaletten, sa hon uppfodrande.
Och jag blev så stressad att jag först inte visste riktigt vad jag skulle svara. Sen andades jag, sa att hon fick lugna sig och hoppades att jag lät normal. Hjärtat kändes som det slog 120 slag i minuten. Men hon fortsatte med jämna mellanrum ända tills jag var färdig! Hade jag just då kunnat ta ett piller och enbart känna mig som kvinna hade jag nog gjort det. För att kliva ut genom dörren och veta att det stod en vilt främmande människa där ute som skulle se mig på tio centimeters håll och, som jag trodde, säkert skulle se att jag inte var en "riktig" kille, det var helt fruktansvärt. När jag satt på bussen på väg till föreningslokalen darrade jag fortfarande i hela kroppen.
Men allteftersom jag utforskade möjligheterna till att gå ut ombytt så kände jag mer och mer att något inte stämde. Ett halvtannat år senare var jag så rädd för vad jag egentligen började komma fram till att jag vaknade ungefär två gånger i veckan av mardrömmar. Till slut fick jag inse, efter ett långt, nattligt samtal med en bekant kille med transsexuell bakgrund,att jag måste tag tag i problemet. Han sade en massa saker jag tyvärr kände igen hos mig själv, vilket inte var ett dugg uppmuntrande. Jag hade accepterat att jag antagligen var transvestit men att jag faktiskt var transsexuell var lite mer än jag hade tänkt acceptera. Det var bortom varje människas fattningsförmåga, i min värld. Men jag ringde regionteamet på Huddinge Sjukhus. Bara att ringa dem var en sån där pärs man är kallsvettig inför. Vi hade bara ett enda stort rum på kontoret. Ville man ringa så inte kollegorna lyssnade fick man låna chefens telefon, inne på hans kontor. Och det var full insyn via en glasvägg i det kontoret, det var ett av de jobbigaste telefonsamtal jag gjort.
Lukas, sommaren 1998, Lukas, hösten 2005
inkl lösskägg
Jag fick en tid, till strax efter sommaren, och det gjorde att jag överlevde den sommaren. Jag påbörjade min utredning, tvingades fläka ut stora delar av mitt känsloliv och mina tankar för vilt främmande läkare och blev väl på det hela taget tämligen kränkande bemött. På våren, ett halvår efter påbörjad utredning, berättade jag för min son vad som skulle hända. En vecka senare bjöd jag hem båda mina föräldrar och min syster. Jag har normalt inte svårt för ord, jag är rätt bra på att prata. Men det var som om orden liksom hade försvunnit, jag fick inget grepp om dem. Vi satt där runt matbordet, jag serverade, the och några bullar tror jag det var, jag minns inte. Men jag minns hur jag satt där och funderade på hur jag skulle börja och hur jag inte ens när jag hade bestämt mig för en öppningsfras fick fram orden. Jag fick ta sats flera gånger, nästan fysiskt tvinga munnen att verkligen säga något. Ändå visste jag att de skulle reagera ungefär som de gjorde. Mamma började säga något om att hon självklart tyckte att jag skulle göra det som kändes bäst för mig, ganska lugnt och resonerande, medan pappa var mer i stil med Oj!. Min mamma tog sedan lite längre tid på sig att hantera byte av namn och pronomen, för henne verkade det svårare att hantera att jag var man än för min pappa. Men idag har jag en bra relation till båda och kontakten med min pappa har faktiskt blivit bättre än den någonsin varit.
För min del var det inte just komma ut tillfällena som var uppslitande, inte efteråt i alla fall, de flesta personer var trevliga och en hel del kompisar försökte visa att de brydde sig och stöttade. Men det som var det riktigt jobbiga var att det spelade ingen roll att jag satsade allt, tog mod till mig och berättade för tex mina kollegor på jobbet eller vänner och bekanta. Det enda som det förändrades var att jag slapp vara rädd och smyga, slippa den där fruktansvärda bördan. Men inget förändrades. Folk betedde sig likadant mot mig ändå, som om jag var tjej. Jag kunde inte ensam bryta mot den norm som sade att så länge jag såg ut som kvinna var jag också det. De 8 månader det tog att dels få hormonterapi och dels få effekt från den levde jag ingenmansland, med neutralt namn, neutralt foto på legget och desperata försök att få folk att betrakta min väldigt androgyna uppenbarelse som man. Det var ganska jävligt. Sedan följde en tid med manligt utseende, med skäggstubb, basröst som alla andra, men kvinnlig juridisk könsidentitet. Egentligen kan man säga att min komma-ut-historia inte avslutades förrän jag fick min fastställelse hösten 2001. Först då fick jag möjligheten att ha ett bankkonto i mitt eget namn, inget låtsasnamn som jag tvingats till. Och först då kunde jag legitimera mig som man, utan att bli ifrågasatt.
Vintern 2002 fick jag den stora operationen gjord, den som innebär korrigering av genitalier. En av de detaljer jag kommer ihåg var en sjukskötare som kom in på morgonen, två dagar efter min operation. Jag satt upp i sängen och hade en vansinnig massa slangar anslutna lite här och var. Men jag hade inte så ont för jag hade fått en liten slang ansluten direkt till ryggmärgen som var kopplad till en morfinpump. Den var jättebehändig, men tjöt rätt bra när den började få slut på morfin. Och den var så ny att ingen visste hur man skulle få tyst på den. Men ändå, där satt jag, ganska skakig men vid rätt gott mod och han kom in och skulle hjälpa mig med morgonbestyren. Jag blev lite glad över att det inte var en tjej utan en kille och dessutom någon som verkade lite trygg och kunnig, ingen nykomling utan han var helt hemmastadd. Han hälsade och kollade sen kateterpåsen. Sen sa han att "den här ska vi byta",och när han böjde sig ned mot golvet där påsen låg sa han samtidigt som den mest naturliga sak i världen,
-Den här får du väl ta bort snart, du verkar ju pigg. Vad har de gjort med dig då?
Och plötsligt insåg jag att han hade inte hunnit prata med sina kollegor, han visste inte vilken typ av patient jag var. Och jag visste inte vad jag skulle svara. Det fanns ju tusen möjliga svar jag hade kunnat ge. Jag hade kunnat börja räkna upp de kliniska beteckningarna på alla ingrepp, typ tre-fyra stycken eller vad det blev, bara vid det operationstillfället. Eller så kunde jag sagt att jag bytt kön eller genomgått en könsbytesoperation, för att lägga ned nivån något. Jag skulle till och med ha kunnat följt upp med någon politiskt korrekt fras om att jag mest tyckte att jag hade rättat till ett medicinskt problem. Men det jag sade var,
- Äh, en ganska rejäl bukoperation.
För jag var så tacksam över att i alla fall just då kunna känna att den här människan betraktade inte mig som annorlunda. Han tyckte just där och då att jag var en patient vilken som helst. Jag var vanlig, en kille som alla andra, i de minuter han hjälpte till att byta påse. Och det var så skönt att slippa bevisa att jag var man. För det var bara det jag ville, att få bli betraktad som den jag är.
Start | Om Lukas | Föredrag | Info | Politik | Nyheter | Böcker | Länkar | Nöje