Kärleksfulla föräldrar är viktigast för barnen
Replik på debattartikel, publicerad i Upsala Nya Tidning 2002-05-08
 
Det som är viktigast för ett barn är kärleksfulla föräldrar. Det kan samkönade par vara lika bra som par av olika kön, skriver Lukas Romson.
 
Adoption är ingen rättvisefråga, menar Anna Kindlundh i UNT den 22/4. Och givetvis är det så. Adoptioner handlar inte om rättvisa utan om enskilda, unika individer. Därför har vi en individuell prövning av blivande adoptivföräldrar. Bara par som antas kunna vara det bästa för just det barnet får adoptera det. Ingen har någonsin "rätt" att adoptera och kommer inte heller att få det om den föreslagna lagändringen går igenom.
 
Rätten att adoptera
Debatten handlar inte om rätten att adoptera utan om lagstiftningen kring adoption och om rätten att få bli prövad som adoptivförälder. När det gäller lagstiftning kan det mycket väl anses vara en rättvisefråga om den utan sakliga skäl diskriminerar vissa grupper. Den kommitté som har arbetat med frågan kom också fram till att det inte fanns några sakliga skäl för särlagstiftning på området. De fann inte heller att en lagändring skulle vara oförenlig med barnets bästa och förordade därför en sådan. Att en del adopterade för egen del inte kan tänka sig samkönade föräldrar förvånar föga, vilka barn vill byta ut sina föräldrar? Familjebanden är i allmänhet så pass starka, oavsett om det handlar om adoptivföräldrar eller inte, att barn sällan kan tänka sig andra föräldrar än sina egna. Och eftersom de egna föräldrarna för ett adopterat barn är heterosexuella är det den samhällsnormen man själv som adopterad växer upp med. Personer som däremot umgås med samkönade familjer har i allmänhet en mindre problematiserad bild av samkönat föräldraskap. De ser till exempel inte några problem med att barnen, precis som barn till ensamstående, får sina förebilder av bägge könen från andra än sina föräldrar.
 
Adopterades hälsa
Anna Kindlundh konstaterade vidare att adopterades hälsa skiljer sig från andra barns hälsa och att de tv-program som sänts nyligen visar detta. Vad både tv-programmen och en del nyare forskning visar är att synen på adoptioner och adopterade bör vidgas och nyanseras så att man kan se de specifika problem som kan uppstå. Därför är det bra att frågan nu belyses. Men man bör inte glömma att den forskning som nyligen gjorts i sammanhanget handlar om barn som adopterades på 60-, 70- och 80-talet. De kom till ett annat, mindre tolerant, samhälle än dagens Sverige. Ett samhälle som hade en annan syn på hur en "riktig" familj skulle se ut. Det finns heller inget, varken i forskningen eller i tv-programmen, som säger något om att dessa adopterade skulle ha mått sämre i en familj med två samkönade föräldrar. Alltså är det helt omöjligt att dra de slutsatser Kindlundh drar mellan raderna. Man kan inte hävda att eftersom en del av de personer som adopterades till heterosexuella par för tjugo till fyrtio år sedan mår dåligt bör inte homosexuella par få prövas för adoption i dag, år 2002.
 
Kärleksfulla föräldrar
Kindlundh konstaterar själv att "Det är inte av central vikt för ett barn om föräldrarna är asexuella, transsexuella (transsexualism är inte en sexuell läggning, min anmärkning), heterosexuella, eller homosexuella." Det som är viktigast för ett barn är kärleksfulla föräldrar. Det kan samkönade par vara lika bra som par av olika kön. Svensk forskning visar också att barn till samkönade par mår lika bra som sina kamrater. Hur bra man är som förälder har ingenting med ens sexuella läggning att göra. Det är riksdagens ansvar att arbeta för ett samhälle där alla barn, oavsett hur deras familjer ser ut, mår bra och känner att deras familjer är lika mycket värda. Bara så kan vi få ett samhälle där både de barn som adopteras i dag och de som adopterades för många år sedan kan känna sig lika mycket värda som sina kamrater. Och bara så får vi ett samhälle som erkänner för alla de barn som i dag lever i samkönade familjer att deras familjer är lika bra som andra familjer.
 
Samvetsrösta?
Kindlundh avslutar med att uppmana riksdagen att samvetsrösta i frågan om homoadoptioner. Jag tror och hoppas att våra folkvalda alltid använder sitt samvete när de röstar, oavsett fråga. Jag hoppas också att de tar hänsyn till sitt partis åsikt och de grupper som beslutet berör, blivande samkönade adoptivföräldrar men främst deras framtida barn. Genom att tillåta samkönade par att bli prövade som adoptivföräldrar försäkrar man sig om att man har största möjliga urval när man ska avgöra vad som är det bästa för varje enskilt barn. Bara så får man störst möjlighet att ge barnet de bästa möjliga föräldrarna!
 
Lukas Romson
Medlem i RFSL:s förbundsstyrelse

 
Ge alla barn rätt till sina föräldrar!
Debattartikel tänkt att publiceras i Dala-Demokraten 2002-03-20. Artikeln togs inte in.
 
Det borde vara en självklarhet att svensk familjelagstiftning är lika för alla par. Lika självklart borde det vara att den ser till alla barns bästa. Den nuvarande lagstiftningen missar dock det sistnämnda målet mycket grovt när man utestänger alla de barn som lever i samkönade familjer. Under förra året blev den kommitté som utrett frågan om särlagstiftning på detta område färdig med sitt betänkande. Kommitténs slutsats var entydig: det finns inga skäl för särlagstiftning vad gäller samkönade pars rätt att bli provade som adoptivföräldrar eller särskilt förordnade vårdnadshavare. Inte heller fann kommittén några sakliga skäl för att lesbiska kvinnor skulle undantas från rätten att bli inseminerade på sjukhus.
   Mot bakgrund av att detta positiva betänkande nu presenterats borde det vara en självklarhet att den proposition regeringen ska presentera även innehåller förslag på hur lesbiska kvinnor ska få möjlighet till att insemineras på klinik. Det blir ännu mer självklart med tanke på att den socialdemokratiska partikongressen beslutade att uttala sig positivt på samtliga de områden som också barnkommittén är positiv till: styvbarnsadoption, utlandsadoption, särskilt förordnad vårdnadshavare och möjlighet för lesbiska att insemineras på klinik. Kongressen sa alltså ja till lesbiskas rätt att få bli inseminerade på klinik på samma villkor som andra kvinnor. Därför är det anmärkningsvärt att partiet nu inte är enig i frågan om insemination.
   Frågan om huruvida lesbiska kvinnor även fortsättningsvis skulle undantas från möjligheten att insemineras på klinik var inte ens upp till debatt på den socialdemokratiska partikongressen. Bland gräsrötterna i partiet verkar det alltså inte finnas någon tveksamhet. Om regeringen vill visa respekt för sitt partis medlemmar bör den alltså i den kommande propositionen inkludera ett förslag på hur man ska lösa frågan med lesbiskas möjlighet att insemineras på klinik. Partimedlemmarna har tydligt visat var de står i frågan: vilken sexuell läggning hon har ska inte avgöra om en frisk kvinna som lever i ett parförhållande under äktenskapsliknande former ska få bli inseminerad på klinik eller inte.
 
Det har framförts att följderna av ett beslut att låta lesbiska kvinnor insemineras på sjukhus måste utredas ytterligare. Detta var dock inget som kongressen nämnde i sitt beslut i frågan. Det kan också diskuteras huruvida några månaders ytterligare utredande verkligen bidrar med något väsentligt som motsäger vad barnkommittén kom fram till. Efter två hela års utredning kom den fram till att det inte finns några sakliga skäl för att undanta lesbiska kvinnor från möjligheten att få bli inseminerade på samma sätt som andra kvinnor. Att vänta ytterligare skulle också bli mycket olyckligt för alla de barn till samkönade föräldrapar som redan idag blir till genom insemination. Vi vet att lesbiska kvinnor på egen hand skaffar barn redan idag. Allt fler åker utomlands eller inseminerar hemma. Dessa pars barn har ingen juridisk rättighet att få reda på sin biologiska far. Däremot skulle de ha tillförsäkrats den rätten om de hade tillkommit genom insemination på klinik i Sverige istället för genom privat insemination eller insemination utomlands. I Sverige anser vi att alla barn har rätt att få veta vilka som är deras biologiska föräldrar. Vi anser att det är viktigt för ett barn att känna till sin bakgrund. Men som lagen är skriven idag, där kvinnor i en samkönad relation utestängs från möjligheten att insemineras på sjukhus, blir barn till lesbiska kvinnor nekade den rätten. De kan också råka ut för att fråntas den medmamma, som i allt väsentlig fungerat som deras andra förälder, vid en vårdnadstvist. Detta visades nyligen i det tragiska fallet i Örebro tingsrätt. Den nuvarande lagstiftningen ser inte till dessa barn bästa.
 
Vidare är det viktigt att både partimedlemmar och väljare får veta var ett regeringsparti står i olika frågor som berör vårt samhälles gemensamma värderingar. Nu har kongressen via demokratiska beslut visat var socialdemokraterna står i frågan. Man vill inte ha en särlagstiftning på familjeområdet vad gäller samkönade par. Beslutet andades hopp om ett samhälle där mångfald ses som något positivt och alla människors lika värde som en självklarhet. Då verkar det konstigt när det talas om att partiets representanter i riksdagen kanske inte kommer att behöver följa kongressbeslutet.
   Den proposition som regeringen snart ska lägga måste innehålla krav på att lesbiska kvinnor ska få insemineras på klinik på samma villkor som andra kvinnor. Det är också rimligt att de riksdagsledamöter som sitter i det parti som i praktiken lägger propositionen också röstar för densamma. Båda dessa villkor måste uppfyllas för att vi inte ska anses ha en fortsatt särbehandling av vissa familjer i Sverige. Att denna särbehandling upphör är viktigt. Inte minst viktigt borde det vara för alla socialdemokratiska partimedlemmar som via kongressen avgett sin åsikt. Det borde också vara viktigt för alla väljare som litar på att socialdemokraterna står för mångfald och alla människors lika värde. Men framför allt är det viktigt för barnen, alla de barn som borde ha samma rätt som andra barn. Samma rätt att känna till sin biologiska far, samma rätt att behålla sina föräldrar vid en separation, samma rätt till en juridiskt tryggad familjebildning som alla andra barn. Ge dem den rätten, nu!
 
Lukas Romson, medlem i RFSLs förbundsstyrelse

 
Stanley Sjöberg vill fortsätta fördöma homosexuell livsstil
Artikel publicerad i KomUt 2002-02-05
 
På det möte som anordnades av Kristna Publicistklubben under onsdagen angående propositionen om ny hetslagstiftning uttalade sig bland andra Stanely Sjöberg. Pastorn, känd för sina kritiska uttalanden om homosexualitet, hävdade att han måste få fortsätta att fördöma den homosexuella livsstilen. Han menade också att det kristna evangeliet inte är diskriminerande, vilket för honom innebar att kristna bör visa en barmhärtig inställning till mänskliga svagheter som homosexualitet, alkoholism och otrohet.
 
Stanley Sjöberg uttryckte samtidigt förståelse för hetslagstiftningen i sken av att han menade att fundamentalistiska muslimska företrädare får allt större fäste i Sverige. Sjöberg verkade se en risk att dessa i enlighet med sina urkunder började förespråka muslimska värderingar som strider mot svensk lag.
 
I sin åsikt om att hetslagstiftningen förmodligen behövs gick han på samma linje som de övriga i den inbjudna panelen - politikerna Göran Magnusson (s) och Ingvar Svensson (kd) samt Maciej Zaremba, medarbetare på Dagens Nyheters kultursida. Ingvar Svensson menade dock att religionsfriheten har ett starkt skydd i svensk lagstiftning och att det är viktigt att den inte inskränks. Han menade också att den föreslagna lagändringen inte i tillräckligt stor utsträckning uttryckte ett skydd för uttalanden i t ex predikosituationer. Göran Magnusson replikerade att lagen kommer att göra undantag för citat ur urkunder samt diskussioner kring dessa. Han sade vidare att man från hetsutredningens sida bl a grundade sitt förslag på det behov av skydd för homosexuella som blev uppenbart i samband med att Eva Tibys avhandling Hatbrott? presenterades.
 
Maciej Zeremba påpekade att han uppfattat att journalistkåren, som normalt brukar ha starka åsikter om inskränkningar i yttrandefriheten, inte agerat i någon större utsträckning i frågan. Han menade att publicister ofta är oroliga för eventuella övertolkningar av dylika inskränkande lagstiftningar och att uppkomsten av dylika fall givetvis inte kan uteslutas. Han menade att dessa fall om de uppträder måste accepteras tills en generell tolkning vinner gehör. Vidare visade han på att inte alla religiösa remissinstanser varit så negativa som frikyrkorna, eftersom bland annat Judiska Centralrådet inte har haft något att invända mot propositionen.
 
Med anledning av Stanley Sjöbergs uttalande om homosexualitet som mänsklig svaghet tillfrågades Magnusson om han hade bedömt ett motsvarande uttalande som antisemitism om det skulle uttryckts om judar. Magnusson hade inget direkt svar på detta men menade senare att lagen dels måste ta hänsyn till i vilket sammanhang saker uttalas men också att samma uttalande givetvis bör tolkas lika inför lagen oavsett vem avsändaren är.
 
Riksdagen fattar beslut om inbegripande av sexuell läggning i lagen om hets mot folkgrupp den 15 maj.
 
Lukas Romson

 
Inkludera transpersoner i hetslagstiftningen!
Debattartikel publicerad i Bang nr. 2, 2001
 
Att vi har en familjelagstiftning som inte är lika för alla är ingen nyhet. Samkönade par missgynnas av samhället och ges inte samma status som andra par. Men det finns en mycket obehaglig konsekvens av lagstiftning som är mindre bekant. En konsekvens som innebär att staten i en del fall går in och tvångssklijer par som helst skulle vilja fortsätta att vara gifta. Det handlar om de fall där den ena parten i ett gift par är transsexuell. Som lagen är skriven idag kan nämligen inte transsexuella få den behandling de behöver, operationer och nytt personnummer, om de inte är ogifta. Det här leder till att gifta par, där den ene är transsexuell, ser sig tvingade att, ovanpå alla andra påfrestningar, ta ut skilsmässa för att den ena parten ska få sin nödvändiga sjukvård.
   De flesta transsexuella befinner sig i en mycket svår situation inna de får behandling och det finsn forsknign som visar att så många som 20 procent försöker ta livet av sig i det läget. Det är inte humatn att från samhälletssida lägga yterligare sten på börda genom att tvinga dem som faktiskt har en fungerande realtion till skilsmässa. Man borde omgående från regeringenssida ta bort detta otidsenliga krav ur den snart 30-åriga lagen om fastställelse av ny könstillhörighet.
    Frågan om samkönade par ställs här på sin spets. Det blir uppenbart att vi hellre ser till kön än person om vi inte accepterar at par där den ena parten är transsexuell fortsätter vara gifta. Det är ändå samma människor det handlar om.
 
Andra frågor man borde ställa sig när det gäller både transsexuella och andra transpersoner är varför den nuvarande översynen av hetslagstiftningen inte tagit hänsyn till transpersoners utsatta situation som grupp. De grupper som idag hetsar mot homosexuella är ofta samma grupper och personer som de facto även slår ned homosexuella, bisexuella och transpersoner. Det finns en tydlig koppling mellan det faktiska våldet mot ensklida personer ur dessa grupper och den hets som bedrivs mot homosexuella som grupp.
   De som misshandlar, hotar och kränker homosexuella, bisexuella och transpersoner med denna uttalade hets som stöd är helt enkelt inte sofistikerade i sitt urval. De ser inte skillnad på en fjollig bög och en drag queen eller en butchig flata och transsexuell kille i början av sin process. I deras ögon är vi alla presumtiva offer som antingen bör rensas bort av några "nationalistiska" skäl elelr i största allmänhet är praktiska mål för överskottsaggresioner. Hets mot homosexuella blir på så vis i praktiken även hets mot bisexuella och transpersoner redan när de som sympatiserar med åsikterna läser eller hör detta hets uttalas. Kopplingen mellan hetslagstiftningén och våldet på gatan mot enskilda är reell. Det finns också indikationer på att den grupp som drabbas av det grövsta våldet är just transpersonerna. Därför vore det olyckligt om det i framtiden blev förbjudet att hetsa mot homosexuella utan att motsvarande skydd finns för den grupp som löper störst risk att drabbas av konsekvenserna av hetsen, transpersonerna.
   Det finns mycket kvar att göra för våra lagstiftare innan små, utsatta grupper i samhället har samma rättigheter och samma skydd som andra grupper. En ändring av hetslagstiftningen och lagen om fastställelse, där man tar hänsyn till transpersoner, vore ett första steg på vägen för att skapa ett samhälle som väljer att se till mångfalden istället för till enfalden.
 
LUKAS ROMSON är kvinna-till-man transsexuell och medlem i RFSL:s förbundsstyrelse.
 
Transpersoner är ett begrepp som kan sägas omfatta alla de personer vars identitet eller beteende tidvis eller alltid avviker från normen för deras vid födseln registrerade kön.

 
Att sortera in sylt i fack
Krönika, publicerad i KomUt 2000-12-20
 
December, och ingen snö. Kallt, regnigt, grått och allmänt jävligt. Mörkt blir det också, en slags ständig halvdager som känns som miljön i Bladerunner. Men andra må tycka att det är härligast med solsken och nakenbad, för mig är dunklet under vinterhalvåret ganska välkommet. Man kan liksom lättare ignorera en del yttre detaljer och istället får insidan, den viktigare biten av en människa, mer utrymme.
 
Jag vet många som välkomnar vintermörkret. Tjejer som på sommaren inte riktigt törs vara sig själva utan först när höstmörkret smyger sig på tar de fram de högklackade och vågar sig utanför huset i sin nyinköpta kjol med ett bankande hjärta tappert buret i en handväska tätt tryckt mot bröstet.
 
Och jag beundrar dem, för jag vet vilket mod det krävs att våga vara sig själv. Transpersoner inkluderas alltmer i HBT-samhället. Både transvestiter, transsexuella, transgenders, drag queens & kings, two-spirited, m.fl. ska med i gemenskapen. Men bara för att vi alla enligt samhället har ett könsöverskridande beteende är vi inte alla lika.
 
En FTM-TS skiljer sig en hel del från en dragqueen. Både drottningsylt och äppelmos är gott och bra, sida vid sida, men bör kanske inte blandas ihop alltför mycket. Då förlorar båda sina smaker, sina särdrag.
 
Det är inne idag att säga att det är fult att dela in folk i fack. Visst, det är fel att dela in folk i fack när man gör det för att särskilja folk, för att själv slippa känna att man har något gemensamt med just den gruppen. Men att peka på att alla människor är unika och att alla har rätt att bli respekterade utifrån sina unika egenskaper, sin sexuella läggning, sin könsidentitet, är aldrig fel.
 
Ibland kan det vara rätt att generalisera. En straight kille som tänker "om jag blir upprörd om nån utgår från att jag är bög så kanske det fungerar likadant åt andra hållet också" gör en bra typ av generalisering. Precis som det blir fel när könsnormativa och/eller heterosexuella personer säger sig inte vilja etikettera folk och samtidigt inte har nån kunskap om nån annan norm än sin egen. Så när man tar bort etiketterna tar man också bort alla möjligheter att överhuvudtaget uppfatta att många människor inte alls fungerar som man förutsätter att de gör, utan har helt andra normer. När jag hävdar att jag som man, både bög och ftm-ts, vill bli bemött som man, att det är omgivningens förbannade skyldighet att visa mig den respekt de visar andra män blir de därför inte alltför sällan lite stötta över att jag inte verkar gilla deras norm. Det man då egentligen menar med att inte etikettera är att man har tagit alla separata, olika, unika, etiketter och ersatt dem med lappen "Blåvit lingonsylt". Tack, då äter jag hellre mina våfflor med hemgjord hjortronsylt!
 
Så, när ni funderar på julklappar så här i decembermörkret, kom ihåg att människor, generellt sett, är unika. Ge bort lite hemlagad sylt, efter mottagarens tycke och smak, krydda med kärlek och föreslå att ni ska dela den tillsammans med våfflor nån mysig kväll framför brasan.
 
Eller gör något annat roligt med sylten. Och ha en riktigt bra jul, alldeles precis som ni själva vill ha den.
 
Lukas Mattsson

 
Förbön för transpersoner
Förbön på Regnbågsmässa, Gustav Vasa Kyrka hösten 2000
 
Herre, vi ber till Dig för alla de som inte blir sedda
För alla de som inte får vara dem de verkligen är
Vi ber för alla de som har en könsidentitet som skiljer sig från
det som normen bestämt skall vara den rätta.
För alla de som samhället idag envisas med att se som avvikande.
Herre, vi ber för våra systrar och bröder över hela jorden.
Vi ber för dem som blir kränkta, misshandlade, avskedade och utstötta.
Bara för att de försöker vara sig själva.
Herre, vi ber för dem som utsätts för mordförsök och de som mördats
Vi ber att de aldrig skall glömmas
Herre, vi ber för våra systrar och bröder
att Du ska ge dem, ge oss, människovärdet åter

 
Gud, allas vår Far och allas vår Mor
Vi ber för alla de barn som tror att de är ensamma i världen
För alla de barn som känner att ingen vet vem de är och ingen bryr sig
För alla de barn som inte passar in i den norm
som är den fastslagna på våra daghem och i våra skolor,
den norm som säger att alla barn är heterosexuella och har de kön de ser ut att ha,
Vi ber för de barn som saknar förebilder,
som aldrig får känna att samhället tycker att de är lika mycket värda som alla andra.
Särkilt ber vi idag för Aurora som togs från sina föräldrar i USA i slutet av augusti
för att föräldrarna tillät och uppmuntrade henne att vara den flicka hon känner sig som,
trots att hon fötts med en pojkes kropp.
Vi ber att hon ska få återförenas med sina föräldrar
och att inga barn i framtiden ska tvingas till en könsroll de inte accepterar
Gud, vår skapare, skydda de barn som samhället glömt.

 
Herre, vi ber för de ungdomar som kämpar både med sig själva och med sin omgivning.
De ungdomar som blir utfrysta, mobbade, slagna och hånade
Bara pga av att de är sig själva
Vi ber för de ungdomar som får bära bördan av att inte bara vara avvikande i samhällets ögon
Utan även blir utstötta av sina familjer i situationer när de som bäst skulle behöva dem.
Vi ber för de ungdomar som funderar över sin könsidentitet och som inte finner något stöd alls
Vi ber för de ungdomar, bi- homo och transpersoner,
som desperat söker hjälp men bara får existensen av sina problem ifrågasatta av samhället
För alla dessa ungdomar ber vi till Dig Gud, att Du må vara med dem och lätta deras börda.

 
Slutligen Gud, ber vi till dig
för alla de människor som tror att det är rätt att dela in människor i "vi" och "dem".
Vi ber för dem som inte kan känna igen sig själva i andra människor
om dessa människor har en annan sexuell läggning eller könsidentitet.
Vi ber för alla dem som tror att Din gränslösa kärlek sätter gränser
för hur vi bör känna kärlek eller uppfatta oss själva.
Vi ber för alla dem som förminskar sina liv och gör Din skapelse illa,
som förringar Din storhet.
För dem ber vi Gud, att Du må ge dem vägledning och upplysning,
Så de har möjlighet att verkligen se sina medmänniskor.

 
Ord på vägen
Tal hållet på Regnbågsmässa i Gustav Vasa Kyrka, hösten 2000
 
Hej, det är jag som är Lukas. Jag tänkte helt enkelt berätta lite om mig själv och det faktum att jag är transsexuell man, alltså kvinna-till-man. När Ulf i våras frågade om jag kunde komma hit och prata så blev jag lite förskräckt för jag har aldrig stått på den här sidan om predikstolen förut. Men det går säker bra och om min röst blir lite rolig så beror det inte på att jag försöker skämta utan det är en effekt av mina hormoner.
 
Jag funderade ett bra tag på hur ett sånt här samtal ska läggas upp; Ska jag berätta om den rent medicinska sidan, hur vetenskapen ser på mig och ta upp alla de där nyfikna frågorna som man alltid får efter ett tag om hur jag egentligen fungerar rent fysiskt. Eller ska jag resonera utifrån ett teologiskt perspektiv, kolla upp bibelställen och göra hänvisningar. Eller skulle jag hellre beröra samhällsdebatten, berätta om de juridiska problemen och hur såna som jag behandlas av samhället i stort.
    Fast jag är vare sig teolog, mina bibelkunskaper är måste jag erkänna numera usla, eller medicinare eller politiker så jag kom fram till att det bästa sättet att försöka förklara var att jag bara var mig själv. Så det här kommer att bli en ganska personlig berättelse om hur delar av mitt liv har sett och ser ut Framför allt kommer jag att tala om Gud. För även om jag är både politisk aktivist, bög, kvinna-till-man transsexuell och man så är det framför allt som kristen jag är här idag.
 
För en person som genomgår transitation, alltså det som massmedia kallar könsbyte (man kan ju givetvis inte byta kön, men man kan se till att kroppen stämmer överens med det kön man har) blir det oundvikligen så att alla relationer till alla människor påverkas och det är en process som tar tid. Folk behöver tid att ställa om sig och man behöver själv tid att växa in i den roll man borde haft möjlighet att lära sig som tonåring. I praktiken blir man tvungen att på några få år ta igen det som alla andra får tio år på sig att lära. Och dessutom har samhället väldigt lite förståelse för trettioåringar som uppträder som tonåringar för att de är osäkra i sin roll. Så jag är ganska glad att det finns en relation som faktiskt inte påverkas alls, nämligen relationen till Gud. Jag vet att Han känner mig och alltid känt mig och att jag alltid är densamma i Hans ögon. Sen kan jag bli lite putt ibland för att Han inte talade om tidigare att Han visste att jag var man men det är sånt man kan acceptera vänner emellan.
 
Jag och Gud har en väldigt personlig relation till varandra. Vi pratar med varandra och jag har både skrikit och gråtit åt Honom, och skrattat en hel del när jag sett tillbaka på just de stunderna. Jag har alltid vetat att Han funnits där., även de stunder då jag varit väldigt arg på Honom. Och jag är rätt säker på att Han visste vad Han gjorde när han skapade mig. Han började med att se till att jag hade en barnatro i grunden som jag kunde bygga vidare på när jag kom i kontakt med kyrkan som scout. För Han visste ju att om Han försökt fått mig frälst som barn, tonåring eller vuxen så hade jag ju som den uppkäftiga , envisa människa jag är totalvägrat. Så Han såg till att skapa en kontakt omedelbart och dessutom såg Han till att jag inte hade en kristen familj för då hade jag kanske opponerat mig sen som tonåring, när jag verkligen inte passade in någon annan stans än i kyrkan. Tonåringar som inte ens förstår spelet mellan flickor och pojkar och vägrar ha något med det att göra uppfattas ju av andra ungdomar som ganska udda.
    När jag sen i tonåren var ner till Frankrike och jobbade som volontär på ett kloster såg Gud till att övertyga mig om att jag faktiskt inte skulle stanna kvar där. Då var jag rätt besviken på Honom men idag har jag en känsla av att det var rätt bra. Både jag och nunnorna ska nog vara tacksamma för att jag lydde den där gången och åkte hem. Jag tror att en transsexuell nunna hade varit lite mer än klostret hade kunnat hantera.
    Så, jag började jobba, skaffade nya kamrater som gärna ordnade maskeradfester. Och här nån stans tycker jag att Gud kanske borde gett en hint om vad som låg i framtiden men nej då. Han lät mig helt ovetande gå i herrkläder varenda maskerad och ingen annan sa något heller. Så jag tänkte inte heller på att jag var den enda med kvinnokropp som tyckte det var självklart att uppträda som kavaljer på varenda fest i tio års tid. Jag har undrat ibland över hur Gud tänkte den här tiden när han förberedde mig för verkligheten och ordnade en underbar vänkrets som accepterade mig som den jag var. Jag lär aldrig få reda på det, men jag undrar om Han inte småskrattade en del.
 
För ett antal år sedan var jag arbetslös och tyckte väl att livet i största allmänhet var rätt trist, som man brukar känna när man gått utan jobb en längre tid. Jag funderade en hel del och samtalade med Gud. Och lite långsamt sådär kom jag fram till att jag borde ändra på en del saker hos mig själv och jag lovade Gud att istället för att alltid stänga till om mig och försöka skydda mig själv skulle jag försöka leva mitt liv så ärligt som möjligt Ärligt mot mig och ärligt mot Gud, eftersom de måste hänga ihop. Så jag blev tvungen att börja bry mig mer medvetet om min omvärld och jag blev tvungen att försöka vara helt uppriktig och ärlig i mina relationer med andra människor. (Vilket inte alltid är helt populärt..) Jag startade egen firma, lade ner den, fick ett jobb som jag faktiskt efter snart fem år fortfarande är kvar på med och livet började ordna upp sig i största allmänhet. Och jag är rätt säker på att här nånstans så log Gud lite sorgset åt att jag faktiskt trodde att allt skulle lugna ner sig. Jag menar, Han visste ju vad som låg i beredskap åt mig.
 
Och sen hände det någonstans på vägen när jag försökte bli mer lyhörd för Guds vilja och mer ärlig mot mig själv att det dök upp andra tankar. För fyra år sedan stod jag en kväll och såg ut mot höstmörkret. Jag var på väg att gå och lägga mig och hade redan släkt i rummet så min spelbild syntes tydligt i fönsterglaset. Och plötsligt insåg jag att den spelbild jag såg av min egen kropp faktiskt inte stämde överens med hur jag själv kände att jag egentligen såg ut.
    Det var en ganska märklig upplevelse, som efter några års letande efter en identitet och ett ganska stort antal väldigt långa och väldigt jobbiga nätter ledde fram till att jag idag står här som man. Ofta verkar det som om personer som lever inom normen i samhället har lite svårt att förstå att det kan vara påfrestande att inse att man är i samhällets ögon avvikande. Vi har ju ett så öppet och fint samhälle numera och vi är ju alla jämställda. Men jag tror att man då glömmer två saker. Dels är ju det givetvis inte alls sant att vi har ett samhälle med lika villkor för alla. Det är ju bara att se på hur lätt det är för en öppen bög att få anställning som idrottstränare så kan vi ju glömma det där med ett jämställt samhälle. Dels så glömmer man att vi faktiskt växer upp under samma förhållanden som alla andra, vilket innebär att vi bär med oss samma fördomar och vanföreställningar som alla andra. Man blir alltså oftast tvungen att börja med att slåss mot sig själv, först av allt, när man inser att man är på något sätt "annorlunda".
 
Jag önskar jag kunde beskriva den ångest det innebär att bli tvungen att hantera den typen av inre konflikter. Jag önskar jag kunde förklara hur den skräck känns som många kan vittna om när man går igenom den tid när man ska förklara sakens läge för sina vänner släktingar och bekanta, det som vi brukar kalla komma ut- processen. Men jag tror inte att jag kan förklara det för någon som inte själv stått där, som inte själv vet hur det känns att känna att samhället ser mig, just mig, som "avvikande". De här dikterna är ett sätt att i alla fall försöka:
Insikt och Komma Ut
(Leta upp resp. dikt i högermarginalen i dokumentet som öppnas.)
 
I alla fall, det var en påfrestande tid och någonstans fanns alltid Gud med på vägen och jag samtalade mycket med Honom. Ofta bad jag om vägledning och ibland (inte alltför sällan när jag egentligen fått lite vägledning..) var jag arg. Jag tyckte inte att jag direkt behövde den här typen av problem men Gud stod på sig. Idag är jag glad för det. Jag är man och kan inte leva som något annat. Sen är det ju tyvärr så att det faktum att inte alla alltid uppfattar mig som man och att jag enligt staten ännu är kvinna gör att mitt liv blir annorlunda och ibland ganska jobbigt.
 
Jag kan tex aldrig i förväg veta hur folk ska uppfatta mig. Antingen som man, oftast då som en man som är tio år yngre än jag i verkligheten är vilket kan vara okey men har sina sidor. Eller som kvinna, då det blir ungefär hur fel som helst. Ibland händer det att jag kan känna att jag konstant bedriver nån slags ställningskrig, där jag antingen får låtsas att jag inget märkt, och svälja kränkningen, eller påpeka misstaget och räkna med att folk tycker jag är jobbig och påfrestande som hela tiden, som de ser det, måste poängtera att jag är "annorlunda". När jag inget hellre skulle vilja än att folk inte såg mig som annorlunda utan kunde se att jag bara vill bli respekterad och uppfattad som den jag är.
 
Förmodligen är det svårt för de flesta här idag att förstå hur min situation, mitt liv ser ut. Att ständigt få själva grunden till sin identitet, dvs sitt genus, ifrågasatt råkar ju de allra flesta aldrig ut för. Och det är väldigt lätt att ta lätt på såna saker när man själv aldrig blir hotad i sin könsidentitet. Men tänk er tex att Kalle får höra om sig själv att "Vilka snygga former du har, Lisa". Kalle skulle ju bli ganska irriterad över skämtet, och riktigt upprörd om han fick höra att det var allvarligt menat. Och den kille som tagit fel skulle skämmas ögonen ur sig och be tusen gånger om ursäkt för det han sagt. För alla inser att det är djupt förolämpande att bli uppfattad som det kön man inte tillhör.
    Men när det gäller oss transsexuella och andra transpersoner tycker man ganska ofta att vi liksom överdriver om vi reagerar på samma sätt. Och för oss är det inte en enstaka gång, utan för de allra flesta transpersoner återkommande gång på gång. Och för transsexuella blir det alltid. I alla situationer, varje enskilt möte, varje händelse resulterar i att vi uppfattas fel, blir värderade utifrån något vi inte är. Ända fram tills vi har genomgått transitation så innebär våra liv ett enda långt osynliggörande av våra jag. Men ändå är det här med vilket kön du har på något sätt bara viktigt för de som inte är trans någonting. Vi i minoriteten antas ofta inte känna på samma sätt.
    Det här har jag märkt i vården också. Det är ganska bisarrt egentligen, här gör man stora och långa utredningar om huruvida personer verkligen är transsexuella och om de dessutom bör rekommenderas för vård i form av hormonterapi och kirurgi. Man betonar hur viktigt det är att observera patienten länge och noga och talar om för patienten hur enormt steg det innebär att genomgå en transitation. Så tydligen så är det här med kön en stor grej. Då kan man ju tycka att vården borde vara konsekvent och inse att det är viktigt hur man bemöter transsexuella patienter, utifrån det kön de har, så att de känner sig respekterade. Men där tar tanken på att könet på patienten är viktigt slut för jag blir glatt omskriven som "hon" i min journal och när jag sa att jag inte var helt förtjust i det så var det jag som "grävde jag ner mig i detaljer". Överhuvudtaget är ju vården av transsexuella patienter rätt skiftande beroende på var man bor och vilken utredare man hamnar hos. Och hamnar man då hos en psykiatriker som startar med att fråga patienten om patienten kan få orgasm (den utredaren har jag tack och lov sluppit) får man helt enkelt analysera honom och sen behandla honom som om han vore patient för att försöka få den vård man behöver. Så när det gäller vården brukar jag trösta mig med att Kafka inte hade så kul han heller.
 
Sen finns det massor med andra fascinerande detaljer. Folk kan tex reagera på väldigt olika sätt när jag förklarar att jodå, jag heter Lukas och nej det är inte utländskt. Det är ungefär lika vanligt som vilket annat killnamn som helst. Väldigt få faktiskt reagerar med motvilja och avståndstagande fast det kan ju bero på att jag inte direkt har samma bekantskapskrets som vissa kristdemokrater. De flesta tycker att det väl är okey och är det dessutom fest och personen har druckit kan hon i all välmening tillägga att "jag tycker det är helt okey om du vill vara man" . Hittills har jag undvikit att säga "vad fint, och jag tycker det är helt okey att du vill vara kvinna". Eller så säger folk ingenting och undviker så konsekvent ämnet i fortsättningen att det är uppenbart att personen tycker min könsidentitet är väldigt jobbig att hantera. Fast det är faktiskt ännu värre med dem som hanterar sin osäkerhet genom att bli väldigt frågvisa. Jag förstår faktiskt inte vad det är med just ordet transsexuell som gör att folk tycker det är helt okey att fråga mig väldigt privata saker som de aldrig skulle drömma om att fråga sina andra bekanta. De skulle ju aldrig drömma om att fråga Kalle på lagret om hur han gör i sängen. Eller hur han känner inför sina "ädlare delar". Eller vad han mer specifikt "tänder" på. Jag har kommit fram till att det måste bero på att de flesta heterosexuella, könsnormativa personer är väldigt sexfixerade. Fast det finns ett sätt att se till att en sån person undviker att fortsätta att göra bort sig. Jag fick en fråga av min förra chef om hur det fungerade med mitt och min mans förhållande, och när jag väl insett att det faktiskt inte var den sociala biten han menade så såg jag till att svara honom när resten av personalen var närvarande i fikarummet. Jag sa helt enkelt att han inte behövde vara orolig för han var inte i vår smak ändå och dessutom var vi inte intresserade av trekanter. Han tog aldrig upp ämnet igen.
 
Det finns mycket man kan fundera över i samhället som transsexuell. Det här med att jag inte kan få de operationer jag behöver eller ett personnummer som gör att jag inte uppfattas som en suspekt person varje gång jag legitimerar mig om jag inte ser till att skilja mig från den man jag älskar och har varit gift med i snart tio år. Som lagen ser ut idag är det nämligen så att ansökningar om transitation behandlas inte om patienten är gift. Så jag skulle kunna vara ett stort dragplåster i moderaternas valkampanj tex: Socialdemokraterna tvångsskiljer folk, statligt övervåld, inskränkningar av den personliga friheten. Fast på något sätt tror jag inte det skulle hända...Och jag är rätt säker på att Gud kommer att fortsätta att räkna oss som gifta, för vi har ändå avlagt ett löfte inför Honom. Och tack och lov är det ju det som räknas, inte vad kyrkan eller staten säger.
 
På det hela taget har jag ändå ett väldigt bra liv. Jag har många bra vänner, jag har en underbar man och son, jag har massor av intressanta saker att syssla på fritiden och jag har ett jobb jag trivs med. Och jag har Gud. Och själv tycker jag inte att jag är särskilt annorlunda. Precis som alla andra är jag bara mig själv, för att jag inte har något annat val. De enda val vi har är hur sanna vi väljer att vara mot oss själva och mot Gud.
 
Jag avsluta med att läsa två dikter till.
I tystnaden bor Döden ochPå väg hem
(Leta upp resp. dikt i högermarginalen i dokumentet som öppnas.)

 
Öppet brev till RFSL
Publicerad i KomUt, RFSLs medlemstidning 2000-03-03
 
Sluta diskriminera oss!
 
Låt det sägas en gång för alla: om man verkligen menade allvar när man på senaste kongressen beslutade om att RFSL ska arbeta för att bli mer transinklusivt måste detta arbete omfatta alla transpersoner.
 
Syftet med begreppet transpersoner var just att inte utestänga någon som definierade sig som könsöverskridare. Att antyda att det inte är lika viktigt att arbeta för transvestiter och drag queens/drag kings anser vi strider mot detta kongressbeslut.
 
I en artikel med förbundsstyrelsesuppleanten Gunvor Åkerblom i Kom Ut 1/00 framförs det som ett fastställt faktum att man till kvinna-transvestiter är personer som samtliga definierar sig som män som tillfälligtvis Òlever ut sin kvinnlighet". Man bör undvika denna typ av uttalanden. Även dessa transvestiter har enligt RFSLs sätt att se det rätt att själva definiera sin könsidentitet.
 
Vår erfarenhet säger att det bland transvestiter faktiskt finns de som definierar sig som både man och kvinna samt de som definierar sig som det "motsatta" könet. Att, synbarligen från RFSLs förbundsstyrelse, hävda att alla man till kvinna-transvestiter är män gör verkligen inte tillvaron lättare för dessa personer. Att en del av dessa kanske senare kommer att komma fram till att de egentligen är transexuella är ytterligare ett skäl att undvika den typen av förenklingar. Om man får höra från RFSL att man måste vara på ett visst sätt finns det risk att det tar längre tid innan man upptäcker vilken könsidentitet man har.
 
I artikeln nämns inte ett ord om kvinna till man-transvestiter och drag kings. Dessa existerar också i transsamhället och har lika stor rätt att få hjälp från RFSL för att informera homosamhället om att de finns och hur de är. Det är tämligen meningslöst att bara informera om en del av de som är transpersoner och förbigå en del andra med tystnad. Denna typ av omvänd könsdiskriminering är tyvärr vanlig idag, även när det gäller kvinna till man-transsexuella, och leder till sämre förståelse för dessa grupper. Det borde arbetas mer på att jämställa informationen så att man inom RFSL får en icke könsdiskriminerande bild av verkligheten i transvärlden.
 
Vad gäller respekten för kvinnoorganisationer som inte släpper in transexuella anser vi slutligen att det givetvis är så att en medlemsorganisation har rätt att helt själva bestämma hur deras medlemskriterier ska se ut. Dock anser vi inte att dessa kriterier på något sätt får vara diskriminerande. Om man utestänger man till kvinna-transsexuella med motiveringen att man bara släpper in kvinnor, och därmed hävdar att dessa transsexuella inte är "riktiga" kvinnor, faller detta troligen under lagen om könsdiskriminering. I de fall det handlar om att man utestänger transsexuella som ännu ej genomgått juridiskt byte (nytt personnummer, dvs det som staten räknar som ny könsidentitet) samt transvestiter och drag queens/drag kings som definierar sig som det kön klubben kräver, bör detta motverkas från RFSLs sida.
 
Om RFSL verkligen menar att det är en grundläggande rättighet att själv få definiera sin könstillhörighet måste man som förbund klart poängtera att man inte anser att denna typ av ageranden är acceptabla. Det är idag inte politiskt korrekt att utestänga en öppet homosexuell man/kvinna från en enkönad verksamhet med motiveringen att verksamheten bara riktar sig till heterosexuella män/kvinnor. Vi tror att RFSL skulle agerat mer kraftfullt i ett sånt läge än man gör nu, då man synbart inte bryr sig om att organisationer i både hetero- och homosamhället utestänger transpersoner med lika förnedrande argument.
 
Vi accepterar inte att det i Sverige idag finns organisationer som underförstått hävdar att de vet mer om vår könsidentitet än vi själva gör och därför utestänger oss från deras aktiviteter! Det är diskriminering och skall motarbetas!
 
Lukas Mattsson
TS-kille, karl och feminist!
Eddie
TS-kille och humanist
Martin Andersson
kvinna till man-transvestit
Mika
man till kvinna-transvestit
Madeleine Nordenstam
man till kvinna-transvestit
Irene Tatiana
man till kvinna-transvestit
 

      

      Sidan är skapad och underhålls av Lukas Romson   © bild och text, om inte annat anges, Lukas Romson.
      Om sidan: tillgänglig sedan 2003-04-30, Denna sida uppdaterad: 2003-05-04