Start > Politik

Politik!

Det här är de frågor jag bedömer som de viktigare rättighetsfrågorna för transpersoner i Sverige. Andra transaktivister verksamma i andra organisationer kan dock tänkas göra andra bedömningar. Åsikter från transpersoner själva om fler viktiga frågor mottages tacksamt, maila mig.

Viktiga transpolitiska frågor

Hetslagstiftningen
Myndighetsansvaret för transpersoners folkhälsosituation
Hatbrott
Grundslagsskydd
Reproduktiv hälsa
Statlig utredning
Rätten att ändra intyg
Vården för transsexuella
Ekonomiska resurser
Diskriminering
Ändra könsbyteslagen
Ändra namnlagen
Unga transpersoner
Informationsinsatser

Hetslagstiftningen

Transpersoner är inte inkluderade i hetslagstiftningen, eftersom kränkande och nedvärderande åsikter om en grupp baserat på gruppens könsidentitet eller könsuttryck inte anses i lagens mening vara hets mot folkgrupp. Detta betyder i praktiken att det är straffbart att sprida flygblad där man kränker homosexuella medan det inte är det att sprida flygblad med liknande formuleringar om transpersoner. Även om det än så länge sker i mindre omfattning än mot homosexuella så förekommer hets även mot transpersoner, av ungefär samma grupper som hetsar mot homosexuella. Det är oacceptabelt att hets mot en viss grupp i praktiken är tillåten, när den är förbjuden gentemot andra grupper. Dagen brist på skydd mot hets för transpersoner innebär också en uppenbar risk att de som bedriver hets mot homo- och bisexuella enbart ändrar terminologi och på så vis går fria från åtal. Detta eftersom de grupper som bedriver hets, och de grupper som lyssnar och läser, inte skiljer på de olika grupperna.

Det är viktigt:

Att transpersoner inkluderas i hetslagstiftningen genom att 7 kap. 4 § i tryckfrihetsförordningen och 16 kap. 8 § och 29 kap. 2 § i Brottsbalken omfattar även könsidentitet och könsuttryck.

Myndighetsansvaret för transpersoners folkhälsosituation

Statens Folkhälsoinstitut har sedan flera år i uppdrag att uppmärksamma de homosexuellas situation ur ett hälsoperspektiv, bland annat vad gäller eventuell förekomst av diskriminering och i sådant fall i vilka former diskriminering kan motverkas, I uppdraget ingår också att följa forskningen om homosexualitet och homosexuellas förhållanden ur ett folkhälsoperspektiv. Transpersoner riskerar på liknande vis som homo- och bisexuella att utsättas för våld, hot, hatbrott och allmän diskriminering. Man vet ytterst lite om gruppens storlek, komplexitet, problematik och livssituation. Den svenska forskningen på området är marginell. Det finns inga skäl att tro att transpersoners utsatthet är mindre än homo- och bisexuellas eller att deras psykosocial hälsa är bättre. Den folkhälsounderökning som Folkhälosinstitutet avrapporterade december 2005 indikerade snarare att transpersoner har sämre folkhälsa än homo- och bisexuella. Ändå finns det finns ingen myndighet som har ansvar för att följa upp folkhälsosituation för gruppen på längre sikt eller följa upp och initiera forskning om transpersoners folkhälsa.

Det är viktigt:

Att en myndighet får i uppdrag att ansvara för att transpersoners rätt till en bra folkhälsa säkerställs.
Att en myndighet får i uppdrag att följa upp och initiera forskning om folkhälsosituationen hos transpersoner.

Hatbrott

Brott med motivet att kränka en person på grund av dennes könsidentitet eller könsuttryck är inte att betrakta som hatbrott på samma sätt som det är det när motivet är att kränka någon på grund av hans sexuella läggning. Därmed är det tveksamt om sådana brott mot transpersoner omfattas av den straffskärpningsregel som gäller vid hatbrott mot andra minoriteter. Det är med nuvarande lagstiftning fullt möjligt att ett brott begånget mot en transperson, där motivet är att kränka, ges ett mildare straff än ett liknande brott begånget mot någon som är homosexuell. Det finns inga skäl att anta att transpersoner blir mindre kränkta än andra minoriteter när de blir utsatta för hatbrott. Med tanke på samhällets attityder finns det heller inga skäl att anta att de inte blir utsatta för hatbrott. Hatbrotten undergräver demokratin och skrämmer hela grupper att tystna. Därför är Säpos uppgift att föra statistik över hatbrotten viktigt. Vad gäller hatbrott mot transpersoner kan sådan statistik inte föras eftersom sådan registrering kräver att det finns en specifik grund för motivet, inskriven i lagen.

Det är viktigt:

Att könsuttryck och könsidentitet tillförs som motivgrunder som omfattas av straffskärpningsregeln i brottsbalken kap 29 § 2 p 7.
Att Säpo ges i uppdrag att föra statistik även över hatbrott begågna mot transpersoner.

Grundslagsskydd

Den lag som styr hur riksdagen får stifta lag är regeringsformen. Där finns det förbud mot att instifta lagar som diskriminerar vissa medborgare. Det förbudet omfattar diskriminering på grund av ras, hudfärg, etniskt ursprung och kön , men inte könsidentitet eller könsuttryck. Lagar som bryter mot regeringsformen man normprövas, dvs en domstol kan besluta att lagen i ett visst fall inte får tillämpas. Men med dagens lagstiftning kan alltså både de nuvarande lagarna som diskriminerar transpersoner och även kommande trans-diskriminerande lagar sägas vara helt i sin ordning sett till regeringsformens bestämmelser.
Grundlagarna innehåller även flera andra skyddsbestämmelser med hänvisning till olika diskrimineringsgrunder. Det är exempelvis möjligt att förbjuda föreningar som förföljer etniska minoriteter, men inte föreningar som förföljer transpersoner. Det finns också ett skydd mot att få integritetskränkande personuppgifter registrerade av staten, könsidentitet och könsuttryck omfattas inte av detta skydd.

Det är viktigt:

Att könsuttryck och könsidentitet tillförs som diskrimineirngsgrunder i RF 1:2 och RF 2:16.
Att övergångsbestämmelserna för RF 2:16 exkluderar könsuttryck och könsidentitet, så att nuvarande diskriminerinade lagar kan normprövas mot diskrimineringsförbudet.
Att föreningsfriheten får begränsas på det sätt som anges i RF 2:14 för sammanslutningar vars verksamhet syftar till förföljelse av transpersoner.
Att könsuttryck och könsidentitet betraktas som integritetskränkandde personuppgifter och skyddas av bestämmelserna i PUL § 13.
Att de fri- och rättigheter utlänningar har enligt RF2:22 ändras så att de även skyddas mot missgynnande från staten på grund av sin könsidentitet eller sitt könsuttryck.

Reproduktiv hälsa

Nedfrysning av könsceller
Hormonbehandling mot transsexualism leder i de allra flesta fall till sterilitet och könskorrigerande operationer gör alltid patienten steril, även intersexuella patienter som inte sen förut är sterila. Men precis som andra patientgrupper vill givetvis även en del transsexuella och intersexuella skaffa barn. De erbjuds dock sällan hjälp med detta, på de sätt som andra patientgrupper vars behandling leder till sterilitet erbjuds det. Möjligheten att frysa ned könsceller finns, men patienterna får ofta själva betala denna behandling och ges inte generellt någon upplysning om att möjligheten finns.
Socialstyrelsens Rättsliga Råd anser att lagen om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall kräver inte bara att den sökande är steril utan även att han/hon helt saknar möjlighet att i framtiden bli biologisk förälder. Frågan är föremål en överklagan och ännu inte slutligt avgjord i domstol.

Staten ska inte beröva en viss grupp i samhället möjlighet att bli biologiska föräldrar, utan att några medicinska skäl föreligger. Det är detsamma som att acceptera tvångssterilisering. Trans- och interssexuella är lika goda föräldrar somandra!

Det är viktigt:

Att trans- och intersexuella patienter ges möjlighet att frysa ned könsceller på samma villkor som alla andra patientgrupper.
Att en önskan att i framtiden bli biologisk förälder inte skall anses vara ett hinder för att få ny juridisk könsidentitet och tillstånd till könskorrigerande operationer.

Insemination för transsexuella och intersexuella
Alla transsexuella och intersexuella har inte möjlighet att genom insemination bli föräldrar. En MTF-TS/IS får sannolikt donera sina könsceller (spermier) till sin fru, eftersom lesbiska får inseminera på klinik. Men om en FTM-TS/IS vill donera sina könsceller (ägg) till sin fru, måste könsceller från en spermadonator också användas och det hela räknas som en form av surrogatmoderskap och är inte tillåtet. Detta trots att hälften av cellerna alltså kommer från de som ska räknas som föräldrar. I ett motsvarande situation för ett heterosexuellt eller lesbiskt par, där ingen är transsexuell, kan modern motta könsceller utifrån, från en spermadonator. Skillnaden är alltså att i det ena fallet kommer äggen från den blivande fadern i paret , i det andra fallet från den blivande modern. Barnet blir biologiskt släkt med den ena föräldern i båda fallen, men det par där den ene är transsexuell får inte skaffa barn på detta sätt.

Par där mannen har en transsexuell bakgrund ska inte utestängas från konstgjord befruktning. Transsexuella är lika goda föräldrar som andra par!

Det är viktigt:

Att förbudet mot surrogatmoderskap anpassas så det tillåter surrogatmoderskap när äggcellerna kommer från den blivande juridiska fadern i ett gift par och inplanteras i den blivande juridiska modern i samma par.

Statlig utredning

Många av de stora reformer som kommit homo- och bisexuella till del under senare år har sin grund i den utredning om homosexuellas situation som gjordes 1984, SOU 1984:63. Någon motsvarande utredning om transpersoner har inte gjorts. Kunskaperna om transpersoners livssituation är mycket dålig, både i samhället i stort och även inom HBT-samhället. Beslutsfattare på alla nivåer och inom alla områden riskerar därför att prioritera fel och/eller fatta felaktiga beslut.

Det är viktigt:

Att en nationell, parlamentarisk utredning tillsätts som har som uppgift att kartlägga transpersoner i samhället, deras problematik, livsvillkor och inom vilka områden det finns faktorer som behöver ändras på för att transpersoner ska ha lika bra livsvillkor som andra personer.

Rätten att ändra intyg

Transsexuella som permanent bytt personnummer har idag ingen möjlighet att söka utbildning och arbete på samma villkor som andra. De intyg och betyg som visas upp i dessa situationer är ofta utfärdade i den transsexuelles gamla personuppgifter. Möjligheten att få dem utfärdade med nya personuppgifter är när det gäller skolbetyg omöjliga i andra fall beroende på den fd arbetsgivarens goda vilja. Följden blir att en transsexuell person sällan har möjlighet att verkligen visa upp samtliga intyg och betyg vid t ex en anställningsintervju om hon/han inte vill berätta om sin bakgrund som transsexuell. Oavsett om han/hon väljer att berätta eller inte, blir följden alltså att chansen att få jobbet minskar, antingen pga omgivningens fördomar mot transsexuella eller pga undermånliga intyg. Inför studier måste eleven avslöja sin bakgrund för studieledning och vissa registrerare, något som han/hon kanske helst hade velat undvika.

Det är viktigt:

Att en lag stiftas som ger personer som permanent bytt personnummer rätt att kräva att nya intyg/betyg utfärdas, med aktuella personuppgifter.

Vården för transsexuella

Inom psykiatrin lider vården för transsexuella brist på resurser både ekonomisk och personellt. Endast två sjukvårdområden köpte år 2003 in denna vård. I övriga delar av landet är patienterna i praktiken beroende av att en enskild läkare själv tar ansvar för att vården erbjuds, eftersom landstinget inte tar det ansvaret. Den vård som i samband med diagnostisering/utredning erbjuds varierar också mycket vad avser kvalité, mängden vårdinsatser och väntetider. Ibland varierar det också vilken typ av vård patienten erbjuds, ex. vis vid epilering och logopedinsatser. Inom psykiatrin upplever patienter att de inte bemöts med samma respekt för sin könsidentitet, person och integritet som andra patienter och att en grundläggande transkompetens ibland saknas. Sammantaget vittnar många patienter om ett stort lidande pga dåligt bemötande, dålig information, långa väntetider, dålig samordning mellan vårdinstanser och olikheter i den erbjudna vården pga bostadsort.

Det är viktigt:

Att vården för transsexuella ges öronmärkta resurser utifrån de faktiska behoven.
Att en utredning tillsätts som får i uppdrag att utreda vården för transsexuella avseende faktorer som framtida vård- och resursbehov, nationell samordning, patientbemötande och kompetensutvecklingsbehov.

Ekonomiska resurser

En av de viktigaste frågorna för transpersoner är att få tillgång till ekonomiska resurser för att kunna bygga upp social verksamhet, nätverk, föreningar, opinionsbildande verksamhet och stödverksamhet. Den sociala verksamhet som idag finnss bedrivs i huvudsak utan samhälleligt stöd, både när det gäller RFSL, rena transorganisationer och lösare organiserade nätverk. Verksamheten bedrivs ofta utan att vunna erfarenheter tas tillvara och sprids vidare och någon organisationsutveckling görs inte. Den stödverksamhet som finns begränsar sig till några enstaka telefonjourer, några stödgrupper och den transkompetens som kan sägas finnas inom RFSL rådgivningsverkamhet. Någon opinionsbildnade verksamhet av mer organiserat slag finns inte. Ofta saknas en bredare kunskap om föreningsverksamhet. Kontakten mellan olika transgrupper är också ofta dålig och det finns ibland en brist på mångfaldstänkande och jämställdhet.

Det är viktigt:

Att transpersoners organisationer och nätverk ges statliga bidrag, för att kunna utveckla social verksamhet, vidga nätverken, lära ut föreningskunskaper, skapa stödverksamhet och initiera opinionsbildande verksamhet.

Inhemska projektbidrag
Många minoritetsgruppers organisationer kan idag få statligt ekonomiskt bidrag för olika typer av projekt som syftar till ökad integration, ökad jämställdhet, stärkt gruppidentitet, ett mer demokratiskt samhälle eller en bättre folkhälsa. Genom dessa projekt vinns ofta erfarenheter om hur man kan utveckla en organisation, hur gruppen mår och vilka problem som finns och hur man bäst hanterar olika problem gruppen har. Ofta ligger ett projekt som grund för en mer permanent verksamhet där någon anna huvudman tar över det ekonomiska ansvaret när utfallet visat sig vara bra. Ibland fungerar projekten också som en opinionsbildande faktor när de omfattar informationsinsatser.
Dessa projekt kan sökas från olika statliga fonder, myndigheter och andra organ. Olika ideella organisationer för barn och ungdomar, funktionshindrade, etniska minoriteter och kvinnoorganisationer är de vanligaste bidragsmottagarna. Några projekt som syftar till att stärka gruppen transpersoner inom gruppen etniska minoriteter, kvinnor, barn, ungdomar eller funktionshindrade kan inte ses i verksamhetsbeskrivningarna. I vissa fall kan homo- och bisexuellas ideella organisationer söka dessa projektbidrag, som en egen minoritetsgrupp med minst lika stora behov av integrationsfrämjande och identitetsstärkande åtgärder. Men transpersoners ideella organisationer kan inte göra det, eftersom inga statliga fonder, organ eller myndigheter har regler för projektbidrag som omfattar även transpersoner. Det innebär att transpersoners organisationer har betydligt färre möjligheter än andra utsatta grupper att utveckla verksamhet och skapa bättre samhällsvillkor för sina medlemmar, samtidigt som det kan tänkas vara den grupp som är i störst behov av den typen av projekt.

Det är viktigt:

Att en statlig utredning tillsätts för att utreda om de statliga projektmedlen som ska främja integration, jämställdhet, demokrati och ökad delaktighet i samhället utdelas enligt regler som missgynnar transpersoner.
Att utredningen ges i uppdrag att föreslå åtgärder om den finner att missgynnande regler föreligger.
Att lagen om Allmänna arvsfondens ändras så att fonden kan ge bidrag även till transpersoners organisationer på liknande sätt som till funktionshindrades organisationer.

EU - projektbidrag

EU satsar mycket pengar på att motverka diskriminering och ojämställdhet, framför allt inom arbetslivet. En av de större satsnignarna på senare år är Equal. Inom Equal har framförallt satsningar mot etnisk diskriminering och könsdiskriminering varit dominerande, men enstaka projekt, bland annat ti Sverige, har behandlat diskriminering på grund av sexuell läggning. Som en direkt följd av de projekten har flera myndigheter och kommuner fått en ökad kompetens om hur diskriminering på grund av sexuell läggning kan motverkas. Men, diskriminering på grund av könsidentitet och könsuttryck omfattas inte av Equals uppdrag, varför ytterst få projekt kunnat få in den aspekten i sina projekt. Därför har heller inte myndigheter och kommuner fått motsvarande kompetenshöjning vad gäller diskriminering av transpersoner. Equal kommer att avslutas och förhoppningarna är att andra satsnignar tar vid.

Det är viktigt:

Att Sveriges regering driver kravet att framtida satsningar inom EU av det slag Equal utgjorde även omfattar diskriminering på grund av könsidentitet och könsuttryck.

Diskriminering

Precis som homo- och bisexuella utsätts transpersoner för diskriminering, både i vardagen och i arbetslivet. Diskrimineringen omfattar bla kränkande bemötande på restauranger och i affärer, trakasserier och diskriminering på arbetsplatsen och i skolan, sämre möjligheter till god vård och omsorg, sämre service från myndigheter och diskriminerande lagstiftning. Transpersoner i stort omfattas dock inte av någon generell diskrimineringslagstiftning, som homo- och bisexuella gör, eftersom de inte blir utsatta pga sin sexuella läggning utan pga sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. De enda transpersoner som har ett diskrimineringsskydd är transsexuella som omfattas av jämställdhetslagen och därmed har ett skydd mot diskriminering. Det är oacceptabelt att alla andra transpersoner missgynnas på detta sätt, när vi idag har en relativt god diskrimineringslagstiftning för övriga minoriteter i samhället.

Det är viktigt:

Att transpersoner inkluderas i diskrimineringslagstiftningen på samma villkor som andra minoritetsgrupper.
Att könsidentitet och könsuttryck tillförs som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagstiftningen, som underkategorier av diskrimineringsgrunden kön.
Att alla myndigheter som handlägger diskrimineringsärenden med anledning av kön, har en grundläggande kompetens om transfrågor.

Ändra lagen om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall ("könsbyteslagen")

Den lag som reglerar hur juridiska könsbyten går till och hur tillstånd till könskorrigerande operationer ges, lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, är mer än trettio år gammal och uppvisar många brister. Den ställer krav på de sökande som uppfattas som kränkande och inhumana, och ofta ställer till praktiska bekymmer för dem. Den transsexuelle som ansöker måste för att få tillstånd vara svensk, ogift, medborgare över arton år och steril eller på annat sätt fortplantningsoduglig. Av intersexuella krävs att de skall vara ogifta , svenska medborgare. Dessa krav innebär att trans- och intersexuella som sedan lång tid bor i Sverige men av olika skäl inte är svenska medborgare inte kan få den vård andra medborgare erbjuds. Samtidigt kan de få vård för alla andra sjukdomar, transsexualism/ intersexualism är de enda undantagen från den regeln. Trans- och intersexuella tvingas till skilsmässa, som är ofta både psykiskt påfrestande och kostsamt. Samtidigt som inga andra sjukdomar renderar krav på en viss civilstatus för att patienten ska få behandling. Transsexuella minderåriga kan inte erbjudas vare sig nytt juridiskt kön eller operation, även om en läkare skulle anse det vore det bästa för dem. Vad gäller andra sjukdomar, tex intersexualism, menar lagen att en läkare, inte Socialstyrelsen, bäst avgör i varje enskilt fall om en minderårig patient bör erbjudas tex operationer. Några medicinska skäl för lagens krav på sterilisering av transsexuella föreligger inte. Inga andra patientgrupper i Sverige tvångssteriliseras, som ett krav för att de ska erbjudas behandling. Lagen är heller inte anpassad till en del modernare företeelser, som möjligheten att som svensk medborgare bo i ett annat EU-land och få vård där.

Det är viktigt:

Att kraven på att den sökande ska vara ogift, svensk medborgare, över arton år och steriliserad eller på annat sätt saknar fortplantingsförmåga utgår ur lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall.
Att lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall utreds och moderniseras så den reglerar även hur svenska medborgare som får behandling för transsexualism utomlands kan ges ny juridisk könstillhörighet.

Ändra namnlagen

För alla transpersoner är det viktigt att känna att de har rätt att ha det namn de föredrar. Dels för att kunna legitimera sig i alla situationer men också av identitetsskäl. De enda som har rätt att ändra till ett könskonträrt förnamn är idag transsexuella, med läkarintyg om att de genomgår/genomgått utredning. Alla andra kvinnor och män får ha ett typiskt kvinnligt eller manligt namn, endast transtjejer och transkillar är undantagna, eftersom samhället inte erkänner deras självupplevda könsidentitet. Det är kränkande för transpersoner att inte ens få känna att man äger rätten till sitt namn. Och det är tveksamt vad dagens rigida namnlag bidrar med, i ett samhälle som redan accepterar Eva som mansnamn och Adam som kvinnonam.

Det är viktigt:

Att namnlagen ändras så alla myndiga personer ges rätt att ha vilket förnamn de vill, oavsett om det anses vara könskonträrt eller inte.

Unga transpersoner

Precis som unga homo- och bisexuella är unga transpersoner speciellt utsatta. De kan må dåligt redan av att känna sig annorlunda, få svårt med socialt umgänge och ha obehagskänslor för kroppen och svårt med intima relationer. Detta i en ålder då identiteten formas och sociala relationer är mycket viktiga. Unga transpersoner riskerar dessutom att råka ut för mobbning och att få läsa i sina skolböcker att deras könsidentitet eller könsuttryck är en slags sexualitet eller rentav avvikande och sjuklig. När de söker hjälp hos kurator eller skolpsykolog möts de sällan av förståelse för sin problem, eftersom personalen inte har någon utbildning på området. Deras problem uppmärksammas inte heller av deras lärare , eftersom inte heller lärarna har någon transkompetens. RFSL Ungdom mottar alltfler samtal från unga trasnpersoner som berättar om mobbing och trakasserier i grundskolan. Dessa elever har idag inget skydd mot denna behandling och kommer inte heller få det i någon högre grad när den nya lagen som ska ge grund- och gymnasieskoleelever ett diskrimineringsskydd träder i kraft i april 2006. Lagen ska nämligen bara omfatta transsexuella och ytterst få unga transpersoner har hunnit få diagnos som transsexuella eller ens hunnit definiera sin transidentitet. Unga homo- och bisexuella får däremot ett heltäckande skydd.
Inte heller när eleven går till ungdomsmottagningen kan han räkna med att få någon förståelse och hjälp, dessa har sällan mer utbildning på området än skolpersonalen. I de fall personen är övertygad om att han/hon är transsexuell finns det sällan någon inom Barn och Ungdomspsykitrin, BPU, som kan diagnostisera och hjälpa patienten till korrekt behandling. De mottagningar som finns i universitetsstäderna för transsexuella får heller inte ta emot minderåriga patienter, de måste tas emot inom BUP.
Allt detta leder till att unga transpersoner kan må mycket dåligt. Unga transpersoner inte får del av mobbningsförebyggande insatser, skolhälsovård, ungdomspsykatrisk vård och god och trygg skolgång på samma sätt som andra ungdomar. Dett avspeglar sig i den folkhälsorapport Folkhälsoinstitutet publicerade december 2005 som visade att så många som 21% av de undersökta transpersonerna försökt ta sitt liv och 50% haft självmordstankar. En delstudie indikerade att den grupp transpersoner som har sämst psykosocial folkhälsa är just de unga transpersonerna. Detta är alarmerande siffror som måste åtgärdas omedelbart!

Det är viktigt:

Att skolpersonalens ansvar att förebygga och bemöta mobbing och trakasserier som riktar sig mot unga transpersoner, liksom homo- och bisexuella, särskilt nämns i skollagen.
Att den nya lagen som ska skydda ungdomar mot diskriminering, mobbning och kränkningar i skolan ändras så den omfattar alla unga transpersoner.
Att elevvårdande personal på skolor har grundläggande transkompetens.
Att relevant studielitteratur innehåller sakliga och korrekta fakta om transpersoner och att ingen studielitteratur innehåller kränkande, nedvärderande eller rent felaktig information om transpersoner.
Att det i landets lärarutbildningar ingår ett obligatoriskt moment med både homo- bi- och transkompetens.
Att det i varje landsting finns minst en ungdomsmottagning med kompetens att stödja och hjälpa unga transpersoner.
Att det i anslutning till varje utredningsenhet finns någon barnpsykiatriker med kompetens och tillstånd att diagnostisera och behandla minderåriga transsexuella.

Informationsinsatser

Det finns ett stort behov av upplysning gentemot beslutsfattare, myndigheter och allmänhet om transpersoner och trasnfrågor, eftersom frågorna är nya. Likaså finns det ett stort behov bland transpersoner själva att få information om vårdmöjligheter, ideell verksamhet, samhällsresurser och vilka rättigheter man har. Idag finns inga ekonomiska resurser till sådan informationsverksamhet och i den mån den bedrivs gör det på helt ideell basis. Detta samtidigt som statliga och kommunala medel satsas årligen på informationsinsatser om exempelvis olika etniska minoriteters speciella utsatthet. När det gäller information om homo- och bisexuella görs en del från statligt håll, HomO har t ex kartlagt myndigheternas homo- och bikompetens. Den minoritetsgrupp som samhället kan tänkas ha minst kunskap om, transpersoner, satsar man inga resurser på att sprida information om. Inte heller får gruppen någon samhällstödd information om hur de ska bevaka sina rättigheter och var de kan hitta olika resurser.

Både beslutsfattare, allmänhet och myndigheter behöver tillgång till informationsmaterial om transfrågor. Transpersoner själva behöver tillgång till information om hur de bäst bevakar sina rättigheter och var de finner olika samhällsresurser och ideell verksamhet.

Det är viktigt:

Att statliga medel anslås för transkompetensutbildning av myndighets och vårdpersonal, med betoning på personal på nyckelpositioner.
Att statliga medel anslås för produktion av upplysningsmaterial om transpersoner till personal inom stat, kommun och landsting.
Att statligt initiativ tas för en kartläggning när det gäller kunskaperna om transpersoner inom statlig förvaltning.
Att det i varje landsting finns minst en ungdomsmottagning med kompetens att stödja och hjälpa unga transpersoner.
Att kommuner och landsting tar initiativ till att utreda hur transkompetensen hos den egna personalen ser ut.


	Första Hjälpen
	Agera Nu!

	Transpersoner
	Anhöriga
	Transaktivister

	Transring
	Bygg Hemsida

Nytt på sidan

Användarinfo

Cookies