Anhörigsidorna > Anhörigas egna problem
Anhörig - när det handlar om dig
Du som har en partner, ett barn eller en vän som just berättat för dig om sin identitet har sannolikt tusen saker du undrar över och tusen olika tankar. Den här sidan fokuserar på de egna tankar och funderingar du kan ha kring din identitet och din relation till din partner/barn/vän.
Annan information om hur du exempelvis kan tänka för att bäst fungera som stöd finner du på huvudsidan för anhöriga medan generell information finns under Info. Medicinsk och juridisk information om könsbyten finns här.
Meny: Vanliga reaktioner när man får veta | Hur påverkar detta mig? | Hur lär jag mig hantera detta?
Vanliga reaktioner när man får veta
Men du har ju aldrig varit så feminin/maskulin...
I en del fall stämmer detta, transpersonen kan ha gjort ett mycket bra jobb med att dölja sin identitet eller sitt intresse för det motsatta könets kläder. I andra fall har signalerna funnits där, men omgivningen har valt att inte se dem. Signaler som depression, sexproblem, humörsvängningar, oredovisad fritid, "kvarglömt" nagellack eller förkärlek för herrkostymer kan ha funnits, men bortförklarats som något annat. En kvinna-till-man transperson uppfattas sällan som något annat än "pojkflicka", oavsett hur manliga kläder han använder. En man-till-kvinna transpersons eventuellt synliga kvinnliga beteende kan ha bortförklarats som del i en förmodad homosexuell läggning eller excentritet.
Det är viktigt att minnas att bara för att man själv inget uppfattat betyder det inte att personen inte är transperson. Det finns många transsexuella som varit så skickliga i att tvinga in sig i normen att de både vuxit upp, gift sig och skaffat barn innan de tagit tag i sina problem. Det finns transvestiter som lever hela liv med en andra identitet i garderoben, utan att vare sig partner eller nära vänner vet. Att anlägga en stereotyp könsroll i det kön man anses ha kan för både transsexuella och transvestiter bli ett effektivt sätt att dölja att man är annorlunda.
Det går nog över...
Familjmedlemmar, kanske ofta föräldrar till tonåringar, kan ha en tendens att bortförklara allt med att det nog är en fas som kommer gå över. Det är ett sätt att förneka faktum, att de fått veta tydligt att deras son/dotter är "annorlunda" och att de inte kände sitt barn så bra som de trodde. En del uppfattar transpersonens tillgännagivande som något som uppstått just då i den stunden, inte något som är ett resultat av en lång och säkerligen genomgripande process. Den här felaktiga slutsatsen beror på att familjemedlemmarna känner sig tagna på sängen. För dem är det verkligen nytt och plötsligt, de visste inget.Men, vare sig transvestism eller transsexualism är några övergående fenomen. Inte heller är det något som plötsligt uppkommer över en natt. Att vara transperson är något som följer en människa genom livet, precis som ens sexuella läggning. Det är en del av identiteten, inget som kan provoceras fram eller anammas som modenyck.
Du måste vara galen...
För en del anhöriga och vänner är det så ofattbart att en person kan vilja byta kön, klä sig i det motsatta könets kläder eller uppfatta sig som något annat än man eller kvinna att de helt enkelt antar att personen är knäpp. Den enda logiska förklaringen för dem för att agera som transpersonen gör och uppfatta sig som han/hon/hen gör är att personen lider av vanföreställningar eller helt enkelt är psykiskt sjuk.
Det finns inga vetenskapliga belägg för att vare sig transvestism eller transsexualism orsakas av psykisk sjukdom. Den mest undersökta gruppen, transsexuella, har inte fler psykiska problem än andra grupper. De psykiatriska klinikerna är inte överbelastade av transpersoner med olika vanföreställningar och märkliga beteenden, deras patienter består till största delen av icke-transpersoner, precis som resten av samhället.
Men du är ju inte/kommer aldrig bli en riktig kvinna/man...
En vanlig reaktion från vänner till transsexuella är,
"Hur kan du ens överväga detta, du kommer ju aldrig bli en riktig man/kvinna ändå?" Frågan antyder att det finns en standard som alla "riktiga" kvinnor/män måste leva upp till, för att få kalla sig kvinnor eller män. Att anta att en transsexuell som kanske är "för lång", "för kort", "för spinkig", eller har för mörk röst eller breda höfter inte kommer kunna leva ett bra liv som man eller kvinna är att lägga väldigt stor vikt vid yttre attribut och ger inget utrymme för den transsexuelles egen inre upplevelse. Det är också att underkänna den transsexuellas egen förmåga att hantera eventuella kommentarer från en omvärld som ibland har svårt att acceptera icke-stereotypa kroppar.
Gentemot transvestiter kan reaktionen istället bli,
"Varför klär du ut dig, du ser ju ändå inte ut som en kvinna/man?"
Den som frågar så antar att det är självklart att personen verkligen vill bli uppfattad som den man/kvinna han/hon/hen klär sig som. Det är inte säkert att det är så, en del transvestiter tycker inte det är viktigt att alla tror att de är biologiska kvinnor/män. Men det är viktigt för dem att få uttrycka en kvinnlig/manlig del av personligheten, via kläder. För andra är det viktigt att bli uppfattad som det man klär sig som, men förmågan att "passera" är kanske mindre än önskan.
I grund och botten handlar det om vem som avgör vad som utmärker en "riktig" kvinna eller man. Har alla biologiska kvinnor verkligen två naturliga bröst, livmoder och förmågan att föda barn? Har alla biologiska män verkligen erektionsförmåga, fullstor snopp och skägg? Och vem har bestämt att de enda kön som finns är man och kvinna, när inte ens våra könskromosomer håller sig till den strikta uppdelningen?
Personen jag kände och älskade är förlorad för alltid...
När en transsexuell person beslutar sig för att genomgå medicinsk och/eller kirurgisk behandling kommer hans/hennes utseende, kroppsspråk och klädstil förändras. Det betyder inte att personligheten försvinner och ersätts av en ny. Precis som vid andra större förändringar i livet kan intressen förändras och språkbruk och vänner skifta, men en person som man känt som spirituell och rolig kommer fortsätta vara det.
Detsamma gäller transvestiter. En person klädd i det andra könets kläder förändras inte i grunden, det är bara den yttre delen som blivit annorlunda.
Inga längre relationer förblir opåverkade under en livstid. Alla människor förändras, i olika stor utsträckning. Sannolikheten att en person förändras vid en större yttre påverkan som föräldraskap, skilsmässa, giftermål, dödsfall, sjukdom, nytt jobb, flytt, arbetslöshet etc är mycket stor. Det är saker som många människor går igenom och där man accepterar att folk förändras. Men, precis som för transpersoner som kommer ut innebär det så gott som aldrig att den grundläggande personligheten förändras.
Hur kunde du välja att göra så här?
En del anhöriga och vänner kan känna att transpersonen gör dem illa, genom sitt val att byta kön eller klä sig i det motsatta könets kläder. De känner att om bara personen valt att undvika att genomgå behandling, leva som alla andra eller åtminstone inte visa sig i "fel" kläder så grannar och släktingar "får veta" så skulle de kunna acceptera personens transsexualism/transvestism bättre.Det är viktigt att förstå att inga transpersoner har något val. Att vara transsexuell är inget man väljer och för den absolut övervägande majoriteten är en könskorrigerande behandling livsavgörande, om personen på sikt ska överleva och få ett fullgott liv. Transvestiter och andra transpersoner väljer inte heller sin identitet. De kan inte välja bort hur de känner eller de behov de har av att uttrycka sin könsidentitet. De kan möjligen välja bort att visa den, vilket innebär att de döljer något som för dem är en naturlig del av deras identitet. Det kan resultera i depression och andra allvarliga bekymmer.
De enda som i realiteten har ett val i situationen är familj och vänner till transpersonen. Även om man är chockad, arg, besviken och förtvivlad över att få reda på att någon i ens närhet är transperson kan man fortfarande välja att visa detta på olika sätt. Det är inte konstruktivt att visa öppen avsky och avståndstagande mot transpersonen, även om det är det man känner. Det är bättre om man inför sig själv kan erkänna sina negativa känslor och ta ansvar för dem tex genom att gå i samtalsterapi för att hantera dem. Chansen är då mycket större att man kan behålla en bra relation med transpersonen än om man skuldbelägger personen eller man ber honom/henne/hen anpassa sig efter ens egna känslor.
Hur påverkar detta mig?
Blir jag hetero/homo nu?
Det är inte ovanligt att en partner till en transperson börjar fundera över sin sexualitet och sin sexuella läggning. Det kan vara knepigt att försöka komma tillrätta med sina egna känslor, samtidigt som man kan få sin sexuella identitet ifrågasatt av omgivningen. Frågor som kan dyka upp är exempelvis, "Tänder jag fortfarande på min partner?", "Uppfattar jag min partner som man/kvinna?", "Hur borde jag uppfatta min partner?", , "Kommer mina känslor att förändras när min partners kropp förändras?","Måste jag betrakta mig som homo/hetero istället nu?"."Får jag fortfarande kalla mig bög/flata?"
Många partners som stannar hos sin transsexuella fru/man/sambo menar att de inte har bytt sexuell läggning, snarare att de gör ett undantag för den personen. Din sexuella identitet definierar du själv, inte din omgivning. Om tex du och din transvestitiska partner trivs med att ha sex när han/hon/hen är omklädd betyder inte det att din sexuella läggning har förändras. Inte heller behöver du definiera om dig för att du fortfarande tänder på din partner efter en könskorrigerande behandling. Men det finns en risk att du drabbas av omvärldens fördomar och betraktas som om du har en annan sexuell identitet än du har, det kommer du förmodligen bli tvungen att hantera. Samtidigt finns det inga krav på att du måste fortsätta att tända på din partner, oavsett hur han/hon/hen vill förändra ert sexliv eller oavsett vilken kropp han/hon/hen har.
Tänk på: Att visa respekt för din partner betyder inte detsamma som att du spelar upp en attraktion som inte finns, bara att du ärligt känner efter om den finns trots omständigheterna och i så fall visar den.
Min partner/barn kommer bli nedslagen!
Det är inte orimligt att oroa sig för våld som anhörig till en transperson. Våldsbrotten mot HBT-personer är en riskfaktor och för "synliga" transpersoner på väg hem från krogen är formodligen risken högre att råka ut för hatrelaterat våld än för andra människor.
Men, det är inte rimligt att överdriva den rädslan. Majoriteten av alla transpersoner har trots allt inte varit utsatta för våldsbrott. Fundera över hur bra transpersonen normalt brukar vara på att ta hand om sig själv, han/hon/hen kanske är lika bra som andra på att undvika farliga situationer? Om du är mycket orolig, läs på och skaffa dig kunskap för att skaffa dig en realistisk bild av risken. Kanske kan ni samtala om din rädsla och komma överens om telefonsamtal om det blir senare än överenskommet? En överenskommelse om taxi (som du betalar) istället för allmänna färdmedel hem kan också kännas tryggare.
Allt det här är mitt fel!
Det händer att föräldrar och partners som uppfattar transsexualismen/transvestismen som ett problem skuldbelägger sig själva. Man kan känna att ett barn inte skulle blivit transsexuellt, bara man uppfostrat det annorlunda, inpräntat normer bättre, tagit sig tid, inte skilt sig, gett det andra förebilder osv. Det är heller inte ovanligt att partners till man-till-kvinna-transvestiter känner att om de bara hade varit mer feminina, mindre feminina eller feminina på ett annat sätt, så hade maken inte behövt tillföra kvinnlighet genom att bli transvestit.
Det är viktigt att komma ihåg att ingenting du gör eller har gjort i grunden kan ha påverkat din partner/barn till att "bli" transperson. Att vara transperson är en del av en människas identitet. Det är inte sannolikt att det kan provoceras fram, på något sätt. Transpersoner kan, precis som homosexuella, inte förföras, luras eller övertalas till att bli det de är. Det enda ditt beteende bidragit med är att din partner/barn har vågat tala om att han/hon/hen är transperson. Ur transpersonens synvinkel är det något mycket positivt, inte negativt.
Mitt barn/partner/vän kommer få aids!
Nej.
Det finns ingenting som säger att det faktum att din partner/vän/barn är transperson innebär att han/hon/hen löper en ökad risk att få HIV eller andra sexuellt överförbara sjukdomar (STD). HIV och andra STD överförs vid osäkert sex. Att vara transperson handlar om kön, könsidentitet och könsuttryck, inte sex. Såvida inte personen börjar ägna sig åt osäkert sex (sex utan kondom) oftare än förut kommer alltså inte risken för HIV eller andra sexuellt överförbara sjukdomar öka alls.
Om du är förälder till en tonåring och är orolig över att din tonåring ägnar sig åt osäkert sex, kanske för att få bekräftelse i sin könsidentitet, kan förmodligen en neutral fråga om han/hon/hen ser till att skydda sig vid sex ge dig ett lugnande svar. Om du känner att samtal är omöjligt, gå förbi någon ungdomsmottagning och hämta en bra broschyr, kondomer och glidmedel och lägg synligt i badrumsskåpet.
Jag vill vara den enda kvinnan i förhållandet!
Det är inte ovanligt att sambon/makan till en man-till-kvinna-transvestit känner sig kränkt i sin kvinnlighet. Det kan finnas känslor av avundsjuka över att partnern "slösat" pengar på vackra damkläder, medan hon själv varit sparsam och inte tycker hon fått del av de saker partnern unnat sig själv. Känslan av att vara försmådd eller bedragen av en annan kvinna, den kvinna som är partnern som omklädd vittnar flera om. Man känner sig oattraktiv, och därmed mindre kvinnlig, mindre värd. Kanske har transvestiten också under en längre tid undvikit att visa sin uppskattning för feminina kläder även på partnern, av rädsla för att avslöja sig. Eller så är hans/hennes/hens sätt att uppträda som kvinna inte likt makans/sambons sätt, hon uppfattar då att hennes sätt att uttrycka kvinnlighet har underkänts.
Tänk på: Att din partner klär sig som kvinna säger egentligen ingenting om hur han ser på dig som kvinna. Kanske kan samtal om ditt behov av att fortfarande känna dig uppskattad som kvinna reda ut problemen, ihop med en överenskommelse om hur mycket av hushållsbudgeten var och en får spendera för sina privata behov. Samtidigt kan detta innebära en omvärdering av dig själv, är verkligen ditt värde som kvinna enbart knutet till din partners uppskattning av ditt utseende? Fundera på hur rollerna i förhållandet ser ut, finns det ändringar som kan göras när det gäller vem som tar ansvar för vad, ändringar som kan göras så att båda får utrymme för den könsroll man vill uttrycka?
Tänk om någon får veta!
Om ens barns/partenrs transvestism/transsexualism är något väldigt få vet om kan det bli en familjehemlighet, något man är mycket rädd att andra ska få veta. Skräcken för vad som kan hända om grannar, arbetskollegor, vänner eller släktingar får veta kan för både vänner, partners och föräldrar bli mycket stark. Föreställningar om att bli utfrusen, en skam för släkten, mista jobbet, inte kunna handla i den lokala affären utan att folk talar om en osv kan bli en plåga som blir svår att tala om, även i ett förhållande. Inte sällan är transpersonen också rädd, om han/hon/hen ännu inte lever öppet eller kanske inte ens planerar att leva öppet. Rigorösa försiktighetsåtgärder blir då vardag och det kan bli både betungande och utvecklas till en ohälsosam misstänksamhet.
Om du har tillåtelse från din partner/vän/barn, försök hitta någon att tala med denna rädsla om. Ett utifrånperspektiv ger ofta lite distans och proportioner till det som kanske är helt orimliga föreställningar. Om och i vilken takt din partner/vän/barn kommer ut måste hon/han/hen få bestämma själv, du varken bör hindra eller skynda på. Men, du har rätt att påpeka om du tycker att ett långvarigt hemlighetmakeri påverkar dig orimligt mycket och du mår dåligt av det. I längden är det sannolikt bäst för er båda att försöka vara så öppna det går, men var beredd på att vägen dit kan ta lång tid, både för dig själv och din partner/barn/vän.
Om din partner/barn/vän är transsexuell måste du också förstå att du inte kan hemlighålla fakta hur länge som helst, inte med mindre än att inga av dina grannar, släktingar, vänner eller kollegor aldrig någonsin träffar personen i framtiden. Detsamma gäller för transvestiter, om han/hon/hen bestämmer sig för att leva öppet innan du är "redo". Du kan inte kontrollera din partner/vän/barn, du kan bara kontrollera hur du själv hanterar situationen.
Hur lär jag mig hantera detta?
Ge dig själv tid
Du kanske inte är en person som hanterar förändringar snabbt, som behöver tid att smälta och bearbeta saker under en längre tid. I början när du försöker hantera det du fått veta kanske du tar ett steg fram och två tillbaka, pendlar mellan positiv och negativ respons eller vägrar prata om ämnet under en tid. Bli inte förvånad om du blir irritabel , frustrerad eller otålig ibland. Din partner/vän/barn har haft flera år på sig att lära sig hantera sin identitet, du har just fått veta. Du har mycket information att ta in och bearbeta, det kan kännas överväldigande. Det finns ingen tidsram som du tvunget måste följa för att komma tillrätta med allt vad det innebär att ha en relation med en transperson. Så länge du tydliggör att din ambivalens beror på dig och inte din partner/vän/barn, ge dig själv den tid du behöver.
Tänk förutsättningslöst
Alla förändringar kan uppfattas hotfulla. Både bra och dåliga förändringar kan vara svåra att acceptera. Det blir uppenbart inte minst när en anhörig/vän visar sig vara transperson. Det är lätt att älska och uppskatta personer när de lever upp till våra förväntningar, utmaningen är att göra det även när de inte gör det. Om du försöker se förutsättningslöst både på din partner/vän/barn, er relation och dina egna funderingar och bekymmer inför situationen ökar möjligheten att se inte bara problem utan även lösningar. Förändringen behöver inte garanterat innebära en sämre relation, att dina känslor för personen förändras eller att din familj eller arbetsliv tillintetgörs. Alla människor klarar av att anpassa sig till nya förutsättningar, även du. Personer som vill lära sig något nytt och får rätt verktyg klarar ofta av att anpassa sig, att du läser detta innebär att du både har vilja och försöker hitta verktyg som fungerar för dig.
Skaffa perspektiv
Ibland reagerar folk med tunnelseende på jobbiga nyheter. Allt uppfattas som hopplöst, problemen hopar sig och skräckvisionerna växer sig allt större. I det läget är det viktig att komma ihåg att din partner/vän/barn varken är döende eller riskerar fängelsstraff. Även om det känns som om det är detsamma som om han/hon/hen är yxmördare eller pedofil så är det inte så i verkligheten. Inte heller kommer du själv att drabbas av pest, bannbullor eller offentlig stegling, oavsett vad som händer. Himlen kommer inte att falla ned över ditt, eller transpersonens, huvud.
Tillåt dig att sörja
Om det handlar om en transsexuell person du känner kan det finnas starka känslor av sorg. Sorg över att de förväntningar du haft som förälder för en dotter eller son kanske inte kommer infrias, sorg över att den relation du hoppats på som partner kanske kommer att vara omöjlig. Du har kring din relation till din partner eller barn byggt upp drömmar som nu dör. Tillåt dig att känna sorg över detta och bearbeta den. Det kan vara en förutsättning för att sedan gå vidare och se att det istället fötts nya möjligheter till nya drömmar, kring den nya relation som byggs upp. En relation som har alla förutsättningar att bli bättre än den förra, eftersom den bygger på en mer genuin och äkta kontakt med en person du nu känner bättre.
Strunta i "alla andra"
Det är svårt att inte bry sig om vad omgivningen tycker. Det är inget märkligt i att oroa sig över vad grannar, släkt eller vänner ska tycka. Men det är orimligt att låta deras åsikter, som du kanske inte ens är säker på, påverka dina egna åsikter om din partner/vän/barn. Folk kommer att prata, det har de alltid gjort och ingenting du gör kan förändra detta. Vad du kan förändra är hur mycket du bryr dig om det. Vad de säger är inte det viktiga, det viktiga är vad du själv tycker.
Skaffa kunskap
Inför alla nya och svåra utmaningar är det en god hjälp att ha så bra faktaunderlag som möjligt. Ta dig tid och lär dig så mycket du kan om livssituationen för den slags transperson som din partner/vän/barn är. För den som kan engelska är informationsmöjligheterna i det närmaste obegränsade. Antalet böcker, utbildningsvideor och dokumentärer producerade av transpersoner själva är fler än någon kan läsa in under en livstid. Det finns faktaböcker i snart sagt varje ämne som berör transpersoners liv, skrivna av akademiker inom ämnet som själva är transpersoner. Antalet transorganisationer med information på internet uppgår sannolikt till tusentals. Antalet läkare, sexologer och psykologer som mer eller mindre välmenat forskar på transpersoner är också stort. Problemet är alltså inte att hitta information, utan att sovra. Ett tips kan vara att kontakta någon större trans- eller HBT-organisation och se vad de rekommenderar. På så vis är materialet du sedan läser redan kvalitetsgranskat av en större grupp transpersoner.
Gå med i en anhöriggrupp!
Det finns en orsak till att självhjälpsgrupper är så populära. Det hjälper att slippa känna sig ensam om sina problem och att höra andra berätta om problem som liknar dina egna ger dig möjlighet att ta del av annorlunda lösningar, som kanske fungerar bättre än dina. Att få känna sig viktig genom att dela med sig av erfarenheter till nya gruppmedlemmar kan också kännas skönt för den som kanske i sin relation med sin partner/vän/barn känner sig mer hjälplös. Hitta en anhöriggrupp att prata med, om inte annat så på nätet.
Skaffa proffessionell hjälp
Det är inte bara transpersonen som kan behöva proffessionell hjälp, det kan du också behöva. En del människor fastnar i en soppa av skam, skuld och avståndstagande och klarar inte att ta sig ur detta. Att reda ut problemen med en terapeut, präst eller psykolog kan ge en puff i rätt riktig för att se hur man ska komma vidare. Där behöver man heller inte vara rädd för att avslöja något, de har tystnadsplikt.
Start | Om Lukas | Föredrag | Info | Politik | Nyheter | Böcker | Länkar | Nöje