Vad är kön?
I dagens samhälle talas det mycket om kön, i form av könsroller och jämställdhet. Frågan är då vad kön är, detta som verkar vara så viktigt för de allra flesta. Kön analyseras på olika sätt utifrån vilket perspektiv berättaren har. Beskrivningen av kön i kommersiell media är inte likadan som beskrivningen inom den akademiska världen som i sin tur skiljer sig från beskrivningen som ges inom jämställdhetspolitik. Och olika strömmningar och politiska åsikter färgar också beskrivningen. Det som följer nedan är ett sätt att utifrån ett perspektiv som transperson analysera kön så att även transpersoner inkluderas och får sin upplevelse av kön synliggjord. Det är ingen absolut sanning, alla analyserar sannolikt kön olika, även transpersoner. Men det kanske är en hjälp för människor som inte är transpersoner att förstå hur man behöver tänka om för att begripa relationerna mellan transpersoner och deras kön.
Icke-transpersoner och kön
För de allra flesta människor rullar livet på utan att de behöver fundera över vilket kön de har. Det antas vara självklart att man har samma kön som ens kropp säger en, man utgår från det biologiska könet som bestämningsgrund. Och att det är dessutom en självklarhet för många hur en manlig respektive kvinnlig kropp ser ut. Utifrån vilken slags kropp man har fostras man sen in i en viss könsroll, ett socialt kön. Den rollen ser olika ut i olika kulturer men i alla kulturer gör man skillnad mellan manlig och kvinnlig könsroll. Den mer mentala nivån av kön, ett slags självidentifierat kön, funderar förmodligen ytterst få på. För om den är densamma som både det kroppsliga könet och den sociala könsrollen märker man den förmodligen inte. Ändå är det kanske den faktorn som egentligen avgör hur man uppfattar sitt kön.
Man skulle kunna säga att könet ser ut som ett tåg med lok och två vagnar. För de som inte är transpersoner känns det kanske som om den biologiska kroppen med sina könsorgan drar tåget åt det manliga eller kvinnliga hållet. Samma tempo hela tiden, åt samma håll. På vagnarna finns det sociala könet, könsrollen, och som eftersläntrare det självidentifierade könet, könsidentitet, som antas vara sist trots att den kanske bestämmer helt och hållert hur personen upplever sitt kön. Och könståget tuffar på utan uppehåll och åt samma håll hela tiden.
Transpersoner och kön
För transpersoner är förhållandet till den egna könsidentiteten och hur man uttrycker den mer komplicerat. Eller, om man väljer att tolka det så, mer spännande. För ingen av de faktorer som för andra människor självklart hänger ihop, biologiskt kön, socialt kön och mentalt kön behöver med nödvändighet hänga ihop för transpersoner.
Exempel: En man-till-kvinna transvestit kan ena dagen ha en manlig social könsroll, andra en kvinnlig, det beror på vilket könsuttryck (kläder, frisyr, kroppssspråk, röst, etc) han/hon/en väljer att använda. Och det är inte heller säkert vilken könsidentitet dvs. mentalt kön personen har, den kan växla eller vara entydigt manlig eller kvinnlig. Eller vara både manlig och kvinnlig samtidigt eller neutral. Men det kroppsliga könet är sannolikt manligt.
Och en interssexuell person kan ha ett kroppsligt kön som är både manligt och kvinnligt, en social könsroll som är kvinnlig och en könsidentitet som är både manligt och kvinnligt. Eller en helt kvinnlig eller manlig könsidentitet.
För transpersoner kör både loket och vagnarna oberoende av varandra, inte ihopkopplade. Kroppen är inte det som bestämmer, inte heller det social könet utan vad man identifierar sig som beror ofta på vilken könsidentitet man har. Könsvagnarna och loket kan köra olika fort, åt olika håll och nån gång i livet vända och köra åt andra hållet. Inget är självklart och någon bestämd "räls" finns inte utan allt körs omkring ute i gröngräset.
Transpersoner har inte valt att begåvas med denna förmåga till att se annorlunda på våra könsidentiteter, vi vill oftast bara få vara som vi är. Säger vi att vi är män eller kvinnor är vi också lika mycket män eller kvinnor som alla andra. Och säger vi att vi är både och eller ingendera så är det också sant. Oavsett hur våra kroppar, kläder eller sociala roller ser ut. För det är inte kroppen eller den sociala könsrollen som bestämmer sånt utan själen. Hur den ser ut vet bara vi, inte andra.
Två kön?
Vanligen tänker man i termer av att det finns två kön, man och kvinna. Det speglar sig i hur vi oft aser på vår asocial könsroller och hur vi resonerar kring de biologiska könen. Men en vanligt accepterad tanke är att de sociala könsrollerna, är något kulturellt skapat, och därmed något vi kan ändra. Frågan är då varför vi ska låta dem vara begränsade till enbart två kön? De biologiska könen är inte det, även om vi ofta försöker analysera dem inom den mallen. Men det finns oändligt fler än två "typmodeller" för "kön" i naturen, där varianterna på könkromosomer bara är en av många skiftande faktorer. Och, om vi accepterar förekomsten av en könsidentitet, ett självupplevt kön, bör vi också acceptera att detta kan tänkas skifta mellan fler än man och kvinna. Vill man analysera transpersoners sätt att betrakta sin könsidentitet blir man tvungen till det. Synsättet liknar mer ett färgspektra än en gråskala, med många olika möjliga kombinationer.
En del transpersoner kan alltså betrakta sin könsidentitet, sitt självupplevda kön, som placerat nästan var som helst i modellen ovan. Och kanske därmed även analysera sitt biologiska och sociala kön på ett liknande sätt. Samtidigt finns det givetvis transpersoner som enligt mer traditionellt mönster enbart uppfattar två fasta, självidentifierade kön: "man" och "kvinna".
Kläder som uttryck för kön
Till de tre olika könsfaktorerna, kroppsligt kön, socialt kön och självidentifierat kön, könsidentitet, måste vi också lägga vårt sätt att uttrycka kön. För den som låter sin kropp eller sitt sociala kön styra även sin könsidentitet är förmodligen inte könsuttrycket något som ägnas någon större eftertanke. Man följer de normer som finns för ens sociala kön och därmed är det bra. För transpersoner är detta inte lika självklart. Vill en biologisk man uttrycka ett annat socialt kön än manligt, kanske även en annan könsidentitet än manlig, behöver han/hen/hon manifestera detta på något sätt om omgivnignen ska agera på önskvärt sätt. Själva könsuttrycket blir viktigt, dvs kläder, kroppsspråk, röst, accessoarer, smink, skor mm som kan användas för att markera kön.
Grund för utsatthet
Det som blir avgörande för normens orsak att betrakta transpersoner som "avvikare" blir alltså dels könsidentiteten, tendensen att lägga mer vikt vid det självidentiferade könet än vid kroppsligt och socialt kön, dels acceptansen av att kroppsligt, socialt och självidentifierat kön inte behöver vara hårt bundna vare sig till varandra elller till en strikt uppdelning i två fasta roller: "man" respektive "kvinna". Slutligen anses transpersoner också "avvika" genom sitt sätt att uttrycka kön, sitt könsuttryck.
Sexualiteten då?
I och med en gryende HBT-rörelse, istället för en homorörelse, har både homosexuella, bisexuella och transpersoner såväl som heteronormativa fått behov av att analysera hur transpersonernas intåg har påverkat gamla gränsdragningar. Här är ett försök till att förklara hur kön och sexualitet hänger ihop och inte hänger ihop, utifrån det ovan angivna perspektivet.
Först och främst kan vi konstatera att könsidentitet och könsuttryck givetvis är helt andra saker än sexualitet. Transpersoner kan vara heterosexuella, homosexuella eller bisexuella , precis som alla andra. Vi kan också betrakta vår sexuella läggning utifrån antingen den könsidentitet vi själva anser vi har eller utifrån den samhället anser vi har.
Exempel: En man-till-kvinna transsexuell kan vara heterosexuell i sina egna ögon när hon attraheras av män men ofta ses som homosexuell i omgivningens ögon.
Samtidigt kan en kvinna-till-man transvestit betrakta sig som heterosexuell både i sin manliga identitet och sin kvinnliga,och därmed attraheras av män som kvinna och kvinnor som man. Men hon/han ses förmodligen som bisexuell av omgivningen.
Likaså kan båda anamma omgivningens syn på sig själva och kalla sig homosexuell respektive bisexuell. Samma sätt att analysera sexuell läggning och könsidentitet är applicerbart på alla andra transpersoner också. Begreppen har inte längre samma självklara innebörd när man analyserar sexuell läggning utifrån ett transperspektiv.
Hur man applicerar termer som beskriver samkönat respektive särkönat begär/förälskelse när man talar om de transpersoner som inte accepterar en bipolär könsuppdelning blir också en intressant fråga. När är exempelvis en person som uppfattar sig som både kvinna och man heterosexuell? När hen tänder på de som uppfattar sig som varken kvinnor eller män, som män eller som kvinnor?
Så här har man ofta från homorörelsens håll analyserat normerna och maktordningen i samhället, heterosexuell kultur tydligt åtskild och överordnad homo- och bisexuell kultur.
Men kanske blir man tvungen att börjar analysera så här också, med en extra gränsdragning mellan normer.
Om man talar om både homosexella, bisexuella och transpersoner som en grupp som står utanför samhällets normer och därmed råkar ut för förtryck, kan man alltså inte längre tala om heterosexuella som de som är den överordnande gruppen. Ur ett transperspektiv är många transpersoner heterosexuella. Ser man på maktordningen kan man alltså konstatera att det finns transpersoner som är överordnade homo- och bisexuella, i sin egenskap av heterosexuella transpersoner. Samtidigt kan man se hur det finns många homo- och bisexuella som är överordnade transpersoner, i sin egenskap av könskonforma (icke-transpersoner) homo- och bisexuella.
Kanske är heteronormativ, dvs gruppen icke-transpersoner och heterosexuella, det uttryck som en gång kan komma att ta över beteckningen på det som är majoritetsnormen.
Start | Om Lukas | Föredrag | Info | Politik | Nyheter | Böcker | Länkar | Nöje